Im a slut, deal with it

En nöt att knäcka. Eller ja, ni måste inte knäcka den, men jag kan inte låta bli att åtminstone snurra den, suga på den, gnugga och banka den i olika ytor och se om den ändå är hel? Monogami alltså, för vem?

I'm in between här. Jag har alltid varit promiskuös. Från början kåt, glad och tacksam. Värderade inte det sexuella som något särskilt, fint, något för TVÅ, något jävla pretentiöst skit. Jag härjade på. Inte helt länge dock, då det lilla samhället jag växte upp i, inte såg med blida ögon på detta. Jag stack fysiskt sett från min hor-dom, men hittade inte tillbaka till det frimodiga, lustfyllda och härliga. Bara delvis. Kombinationen yttre påverkan och känslig ålder tog ut sin rätt. Idag sörjer jag förlusten av den genuint fria oförstörda slampan och plåstrar om henne för allt vad jag är värd.

Lösa sexuella förbindelser och att leva med flera partners är långt ifrån samma sak, men där är vad jag anar bakgrunden till min förvirring kring mina framtida relationsambitioner. Min natur att inte begränsa mig sexuellt? En del pratar om polyamorösa människor som om de vore en helt egen art. Kanske psykiskt störda (vem är inte det anyway?) eller än värre, som om de inte vet vad kärlek är. Jag är uppvuxen i en för mig, fin och kärleksfull kärnfamilj med mamma, pappa och barn. Kan jag tänka mig en likadan familjekonstruktion? Absolut! Kan jag tänka mig en helt annorlunda familjekonstruktion? Det vet jag inte än, men å andra sidan blir jag väl så illa tvungen, eftersom jag varken vill eller kan plocka ut passande antal människor för att spela i min egenpåhittade marionettföreställning. 

Vad jag förstår fick monogamin sitt fäste här, i takt med att kristendomen spredde ut sina manipulerande vingar. Ju mer jag läser om kristendomen, desto mer föraktar jag den. Alltså blir även monogamifrågan skuggad av obehagskänsla. Vilket är synd eftersom jag i detta nu skulle vilja vara helt opartisk. Mitt hjärta lutar sig mot poly, hjärnan mot ett du och jag.

Vi möter människor genom livet som på oräknerliga sätt berikar oss. En del skrattar vi med, andra plockar vi svamp med. Vissa sover vi med, några andra knullar vi. Somliga tar vi hand om, kanske reser vi gärna med någon speciell. Cyklar, bygger modellskepp, promenerar? Socialt utbyte. Men något har de väl alla gemensamt, alla de vi aktivt valt att dela livet med. Kärlek. Eller? Att begränsa en annan människa bort från möjligheten att uppleva nya berikande relationer vare sig det är med stånd eller inte känns vansinnigt.

Om vi bestämt delar upp alla två och två får vi ett lydigt led. Lätta att kontrollera, lätta att hålla reda på. Det blir en struktur.
Om vi då är tre, fyra eller bara en för den delen blir det knepigt med fester och ansökningsblanketter, håhåjaja.

Många påstår att tvåsamheten är naturlig och självklar men onanerar sig ändå halvt fördärvade i förhoppningen att den nyklippta gräsmattan och kristallkronan ska hänga kvar. Jag  upplever åtminstone just den aspekten som den mest komplexa, alla andra intressen som går isär, är det ofta OK att dela med någon annan.

Jag vet kanske inte mycket i den här frågan men EN sak vet jag - och det är att jag aldrig tänker framleva i en relation där min omplåstrade slampa får en törn till!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0