La Bella Vita

Jag håller väl ingen direkt röd tråd här. Ibland kommer mina lite mörkare tankedialoger fram och andra dagar är det min totalt spånbeklädda hjärnhalva som talar. Nu som då även lite foton för den tysta beundrarklubben (I know ur out there, hehe). Idag är det alter egot Bimbo som är aktiv eftersom jag bara kan tänka på mitt stundande uppgraderande boob-job. På TISDAG. Breast breast breast. Har speglat mina 510 cc om och om igen, dags att ta ett glättigt farväl. Inser hur otroligt lustfyllt exteriör är. Har cp-surfat bröstbloggar och plastikkurgi i stort. Nästan så jag skulle kunna hälla upp ett glas vin, röka en cigarill och sitta där med alla bröstbilder och känna in alla energier. Tagggggggad!

Egentligen borde jag totalcrazyfullbokat mig dessa dagar innan för att de skulle flyga förbi men jag kunde inte. Det här innan är så fruktansvärt kul. Ungefär som när man planerar en stor resa eller kanske ett bröllop? Jag ville njuta i längtan, i väntan, i förväntansfullheten. Det är så sällan jag genuint längtar. Varför? Det vet jag inte, kanske för att det i längden blir så tradigt. Lättare att bara vara i nu och ta sen, just, sen.

Jag blir sällan omotiverad att leva. Förutom av en sak. Folks fenomenala förmåga att begränsa sig i sitt liv. Människor är så livrädda. Nästan i vartenda fall där jag ska göra eller uppleva något storslaget, lustfyllt, spännande och galet - men inte bara då, utan nästan alltid - frågar alldeles för många; är du inte rädd för A, B, C, D... hela jävla alfabetet. Jag kan delvis förstå realister, ett mått av realistiskt tänk är sällan skadligt. Men i övrigt då?

Är jag rädd för smärta? Inte så värst. Den är ju uppenbarligen hanterbar. Tycker jag då saker gör fasligt ont? Oftast inte.
Är jag rädd för influensa och HIV? Känns extremt okreativt. Brukar jag vara sjuk? SÄLLAN. Har det ett samband? Högst sannolikt.
Är jag rädd för att dö? Nä. Också sjukt slöseri med energi. Har jag dött än?
Är jag nervös/orolig ofta? Jag kan omöjligt veta i förväg hur något någonsin kommer bli, således finns det ingen logik i att oroa mig.
Är jag överhuvudtaget rädd för tandläkaren, mörker, ormar, baciller eller trånga utrymmen? Delvis. Vad gör jag? Jag utsätter mig för det och kanske lipar en skvätt.

Vi väljer alla vilket förhållningssätt vi tillämpar i livet. Ett sätt är paralyserande skräck inför allt. Ett annat är att slappna av och vara lugn i allt som inte går att påverka. Handspriten tar slut på apoteken och föräldrarna hispar upp sig så inåthelvete för att barnen kan få en förkylning så de själva får en hjärtattack. Fint. Bra.
Skrämmer du upp dig för allt vad du är värd ska du fanimig få se att allt du räds kommer attackera dig, du är ju the perfect target.

Varför gled jag in på detta? Jo, därför jag jag upprepningsvis får frågan om jag inte är rädd? För de mest banala saker. Min fina vän och släkting frågade om jag var rädd för att flyga, varpå jag svarade nej. Då tillade hon snabbt: "Nej du är väl inte rädd för någonting". Det var en fin tanke bakom den meningen men jag är långt ifrån orädd. Däremot vågar jag mer än jag tror är möjligt, därför att jag väljer att se det som kan gå bra. Jag väljer att tro på det bästa. Och ta den eventuella skiten när den dyker upp - vilket den sällan gör. Och när den väl kommer, kan jag ta den med en jävla ro.

Word.