La Bella Vita

Ända sedan drömmen i onsdagsnatt har det fullkomligt kretsat hundar i hela mitt system. Konstant och oavbrutet. Aldrig varit med om dess like. Jag har gråtit och åter gråtit över att jag känner mig så maktlös i den misär som finns, plågat mig med fakta och bilder, gråtit över saknaden; Cato, Eddi, Cesar - de tre hundar jag älskat mer än livet. Gråtit över att närvaro av hund är så långt borta. Vov vov, all day and all night. På min promenad idag kom det t.om. en jagande hund skenande hack i häl med två rådjur framför mina ögon. Mina tankar brukar flöda i all oändlighet, hoppa hit och dit. Men det här har jag inte kunnat fly undan. Det pockar på , pock pock pock..

Jag kände och känner starkt att någon (Eddi kanske?) vill säga mig något, och jag försöker lyssna. Så trillade en polett ner. En polett som förmodligen kommer prägla hela nästa år. Jag ropar inte hej än, men jag har en plan. Jag har en PLAN. Ideér och lust, nu kör vi!