Bring it on
Tystnad.. åter tystnad. Skal.
Så ringde Isabell. Bellis. Hon kan nosa sig till svackor. Och toppar med för den delen. Några få ord räcker dessutom för att få mig att blicka uppåt och framåt. Garva, och känna den lilla ro jag annars ibland tappar bort. Jag lär mig mer och mer att försonas med mina hastiga kast mellan livsrus och vad som känns som sjunklera. Bipoläritet light, om man nu får ta sig friheten att skämta lite i den gravallvarliga psykologin.
Vilket leder mig in på en annan favorit av KB.
Förtvivlad ropar du:
Var är det visa ordet,
som ensamt läker världens
förgiftade sår?
Och var är tanken,
å ge oss tanken,
som leder ut ur tiderna,
där dödens ande rår!
Var tyst. Ha tillit.
Vårt väsen är ju skapelse.
Vi står ju i djupt förbund
med det som vill bli till.
Din stora förtvivlan
är inte tom ångest,
den har en ton av våndan
i djupen där det vill.
Det blinda mörkret våndas
av hemliga drömmar,
som ingen ser, och ändå
är de nära i allt.
De kan inte sägas.
De kan inte tänkas.
De måste först levas fram
till väsen och gestalt.
Bed inte om ord,
bed inte om tankar,
men bed om del i våndan
från vår rot under jord.
Det Tigande tänker
i kött och blod och vilja
och slungar kanske sist som eld
dig -- sitt ord.
