Blunda och vänta ut.
Ordet jag inte orkar höra eller se en gång till. Julmys. Eller ännu värre; Jul mys.
Jaja. Hypen, hypen.
Pepparkaksdegen ger bara kaloriångest, julmusiken börjar bli liiite tröttsam (nytänkande, någon?), ingen djup och kall snö, julklapparna är lätträknade och att öppna luckan i kalendern ger inga euforikänslor. På jobbet ingår ingen pysseltimme där man får klippa och klistra. Vuxna människor skickar tvångsjulkort till "vänner" och ger artighetsgåvor ingen jävel vill ha. Ligger sömnlösa över alla lögnaktiga ömhetsbetygelser. Vidare flödar spritglöggen och pinsamma julfester. Orden god jul blir så uttjatade så man undrar om de faktiskt kommer funka igen om ett år. Ungarna blir besvikna när de inte fick den fetaste klappen och föräldrarna tar lån för att slippa sitt mindervärdeskomplex som annars lyser starkare än alla lågprisljus i hela huset. Maten, julmaten är lika ouppskattad av min gom, än idag. Och värst av allt: Grisarna plågas och skriker, innan de slutligen befrias i slakteriet.
Jo. Jag är bitter, äckligt otacksam och jag vet att jag låter som en jävla baby. Men om det är vid något tillfälle jag önskar jag var 20 år yngre, så är det just vid jul.
