It's me.

Det händer mycket i hjärta och själ. Jag kämpar på för att komma underfund med vad som är rätt för mig, vem jag är och vad jag gör här. Och viktigast av allt, jag försöker tycka om mig själv oavsett svaren. Hetsar mig själv till total fokus på mitt jag, inte på vem andra vill att jag ska vara eller bli. Jag lutar mig mot en slags melankoli, utan att egentligen vara nedstämd, och undrar om det någonsin kommer kännas okej att faktiskt alltid sörja. Att sörja, men med ro.

Existentiell sorg. Är det orden? Jag kan aldrig minnas mig vara befriad från min ensamhet och ledsamhet. Oavsett en vamn farm.

Jag vill aldrig att någon av de mina nära ska ängslas för mig.
Eller hoppas att det ska "gå över".
Att se någon man älskar "ledsen", är det alltid tungt?
Jag vill inte vara den tyngden.

Men att vara en glad lärka i en cirkusbur är än värre.
Jag vill få vara i mitt jag, utan en blick som önskar trösta. Jag vill få älska att känna de som många väljer bort.

Paradoxalt nog smyger sig lyckan då på.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0