La Bella Vita

Jag blir rätt ofta brädad efter en kortare tid i mina relationer med män. Av Klämkäcka Katrin eller Sofistikerade Sofia, min motsats med andra ord. Jag blir kanske inte särdeles ledsen eller hjärtekrossad, men jag brukade bli förvånad, "men.. men?" Nu är jag van. Antingen är de alla oerfarna människokännare - jag var något heeelt annat än de trodde - eller så är det precis mig de letar efter, de fegar dock ur då något mer bekvämligt och passande glider förbi. Hände förövrigt förra veckan, som senast.

Inte lika ofta, men det händer, är det jag själv som får snirkla mig ur, då uppvaktningen övergår till frieri. Efter en och en halv vecka. Psykopater tycks gilla mig. Gulp.

Eller.. så har de satt sig i järnklorna hos en hunsande kvinna som vägrar visa hud och ska uppfostra dem. Jag blir ofta en måltavla för deras djuriska och basala behov. Runkarnas okrönta?

Emellertid träffar jag män, gärna, ofta och i olika konstellationer. Jag tror dock inte på vänskap mellan könen, såvida man inte testknullar först. Kalla mig vad ni vill, men förr eller senare slinter nog handen, eller den vill åtminstone slinta. Om inte för att preferenserna matchar så av nyfikenhet. (Fredrik W, du kan ta åt dig nu, höhö).