Dåtid, imperfekt
Jag har sjukligt lite kläder för att vara tjej. Därför att jag slänger och ger bort halva garderoben med jämna och TÄTA mellanrum. Får psykbryt på överfulla skåp. Min syster och hennes tjej kan skatta sig lyckliga som får ärva mina avlagda men sällan slitna paltor. Känner mig dock alltid såååå nöjd efteråt. Fri och ren typ. Brukar tänka att det skulle vara skitkul för mina barn att få gräva bland allt när de är i min ålder men var fan skulle man förvara grejerna i 40 år? Nä.
Jag har svårare att skiljas från skor men å andra sidan har ingen samma gigantiska fötter som jag.
Jag har gjort det idag, grävt och rotat i min skrubb som jag har här hos mamma o pappa. Jag brukar kika in lite varje gång och slänga stuff, men från att ha varit sprängfylld med "detta kan vara bra då...." är den snart så gott som tom. Till mammas förtjusning. Jag har inte svårt att göra mig av med saker egentligen, men ibland tar det ändå emot för jag önskade att allt skit gick att återanvända i miljösyfte. Men jaja.
Det jag skulle komma till var att jag hittade en mobil jag använde för 1,5 år sen som jag helt sonika fick igång. I den fanns 126 sms från då. Jag ville nästa böla en stund därför att det hände så otroligt fina saker känslomässigt som jag är väldigt långt ifrån nu. Dessutom fanns där flera sms från Martin, han jag trodde var min blivande man, som sedan dog i en hjärntumör senare under året. Väldigt fint att ha dessa minnen kvar, men tungt.
I samma veva skickade Therese alla låtar vi lyssnade frekvent på under vår resa och när de började skräna ur högtalarn blev det för mycket. Minnen och dåtid är fint men i lagom dos.
Jag har svårare att skiljas från skor men å andra sidan har ingen samma gigantiska fötter som jag.
Jag har gjort det idag, grävt och rotat i min skrubb som jag har här hos mamma o pappa. Jag brukar kika in lite varje gång och slänga stuff, men från att ha varit sprängfylld med "detta kan vara bra då...." är den snart så gott som tom. Till mammas förtjusning. Jag har inte svårt att göra mig av med saker egentligen, men ibland tar det ändå emot för jag önskade att allt skit gick att återanvända i miljösyfte. Men jaja.
Det jag skulle komma till var att jag hittade en mobil jag använde för 1,5 år sen som jag helt sonika fick igång. I den fanns 126 sms från då. Jag ville nästa böla en stund därför att det hände så otroligt fina saker känslomässigt som jag är väldigt långt ifrån nu. Dessutom fanns där flera sms från Martin, han jag trodde var min blivande man, som sedan dog i en hjärntumör senare under året. Väldigt fint att ha dessa minnen kvar, men tungt.
I samma veva skickade Therese alla låtar vi lyssnade frekvent på under vår resa och när de började skräna ur högtalarn blev det för mycket. Minnen och dåtid är fint men i lagom dos.
Kommentarer
Trackback
