Knepigt att hitta orden.
Ni kanske minns att jag vred och vände på konstellationen monogami. Jag interpellerar gärna med frimod, men ser ändå tydligt hur subjektivt jag lyssnar. Nickar. Vill begripa. Hjärnan tycks ta en prononcerad ställning till fördel för de polyamorösa. Hjärtat däremot intar krigsposition. Det rättar sig dock inte in helt i tvåsamhetens led, känner mig paradoxal och rädd när jag letar efter argument att hålla fast vid. Hycklande. Intellektet har bestämt sig hur öppen jag än vill ge sken av att vara - poly for the win.
Jag vill förlösa de eventuella knutarna som kan hindra mig från att älska fritt och utan ägandebehov. Skonad från begäret att ha ensamrätt till någon annans kärlek. Gallra bort de så otroligt förlamande livlinorna, städa och polera de små kamrarna. Och, sedan, efter det, ha möjligheten att välja.
Observera att jag inte lägger värderingar i hur någon annan vill förvalta och uttala sin amour. Därmed inte sagt att jag inte iakttar och drar lärdom av alla olika former av dess varande. Och jag välkomnar incitament från båda världar. Eller båda, det finns väl fler?
Alla världar.
Jag förundras över de människor som väljer att avstå sin livsstil för en partner, på dennes villkor. Som älskar så hårt att de sorgset men bestämt går in i vad som borde kunna liknas vid en bur. Berövade. Men kärleken handlar väl om att just offra sig, antar jag. Och det är klart, det är en avvägning, likt allt annat.
"Tvåsamheten är en organiserad form av olevt liv. En rad icke-möten"
