Hang on, little fellow

Med anledning av inlägget under väcktes frågor som; när man når toppen. Vilken som, drabbas man då inte av svindlande rädsla? Finns det bara en väg att gå - neråt? Blir man besviken då det dalar? Bränner prestationsångesten som en vagel i ögat?

Mhm. Risken finns. Men jag tror den behållningen är helt vår egen och därmed formbar. Om man likställer det med en idrottsprestation ser man den tydliga skillnaden. Det kanske finns en topp, en form du når en dag i ditt liv men aldrig mer, rent fysiskt. Just därför att, kroppen är så mycket mer begränsad.

Den psykiska formen däremot är för mig helt oändlig, konturlös. Och flytande. Således är en topp en av många på en hela tiden expanderande åtta. Och något att hänga kvar vid, om så bara med ena lillfingret, när något tokigt drar nere vid fotknölarna.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0