Reminiscens
En tisdag i början på hösten 2006, när jag var nyinflyttad i Stockholm träffade jag en författare. Jag hade en tjock silverpäls runt halsen och knappt något smink. Platsen var en stimmig, stökig lokal fylld av konstnärsjälar och vi satt vid ett bord där de märkligaste människorna uppvaktade oss (läs: honom) med champagne. Senare smugglade jag ut en flaska mellan mina bröst, täckt av pälsen och vi drack fnittrande upp den i en taxi. Vi åkte runt runt i södermalmsnatten innan vi damp ner i hans knäppa lägenhet bredvid Vita Bergsparken.
Det var en lång mörk hall som mynnade ut i en evinnerlig röra. Jag minns sängen, det knakande trägolvet, gasspisen och kylan som bet i tårna. Luften var helt tom. Han var ensam och excentrisk. Snuskig och vemodig. Hans röst släpade, kanske av valium. På vår andra träff var vi på Zita biografen och såg en svartvit film om en häst. Jag fattade verkligen ingenting men han tyckte den var skitbra. Han påstod att han hade abonnerat hela salen, men jag vet inte än idag om han skämtade. Vi var ju de enda där.
Sen hängde jag där i det där kalla estetkaoset hela hösten. Jag minns inte vad vi pratade om eller gjorde, bara att vi åt våra middagar ute på balkongen med jacka och mössa. Och hans favoritcafé där jag än idag ibland äter frukost. Och hans notabla sätt att vara. Han var nästan 40 år och hade en låtsaskompis som hette Pasja. Jag tror att vi båda hade en outtalad längtan efter att känna någon form av samhörighet.
Han firade jul med min familj det året och gav pappa en pin up kalender anno 2007 som fortfarande hänger kvar på väggen. Jag såg den idag och det var då mina minnen väcktes till liv. Jag valde att kassera den här perioden som en påse hundskit direkt efter vårt avslut, eftersom han betedde sig illa och i ren desperation skrämde mig. Idag gjorde jag dock valet att se förbi det och mysa tillbaks i det fina som var. Inget uppbrott är enkelt, och jag tror inte på att radera en människa p.g.a. en känslostyrd explosion.
