This is the meaning
Så. Jag är tillbaks på banan, borta ur min självömkan. Känner mig lite pinsam.
De gånger en känsla blir så laddad försöker jag se var skon egentligen klämmer. Varför reagerar jag som jag gör? Ofta hittar jag den riktiga orsaken innan jag spyr ur mig galla och besparar således min omgivning en hel del dravel. Idag höll jag inte så hårt i tyglarna, dock. (Men det kanske kan vara bra det med).
Om jag t.ex. blir upprörd, ledsen eller tar illa upp fokuserar jag på orsaken. Orsaken varför JAG reagerar som jag gör, och inte på motparten eller situationen. Det är bara jag som kan bestämma mig hur jag förhåller mig, väljer att hantera och tar det till mig. Jag tror på att gråta när man känner sig ledsen och skratta när något är roligt, absolut. Men när det kommer till vrede, ilska, hat, frustration eller andra känslor av det mer fientliga slaget tror jag vi har mycket att vinna på att kontrollera och omkanalisera. Mestadels för vårt eget välbefinnande, men även för alla andra. Jag säger det dock någorlunda utan pretentioner, måhända psykologin påstår annat.
Anledningen till att jag brusade upp tidigare hade en mer djupliggande orsak än bara det faktum att jag missar en rolig jobbvecka. Vad jag också missar är att få glida in i det skal och värn den miljön ger mig. Då jag är där blir jag delvis isolerad från yttre men också inre demoner. I en skyddskapsel. Jag är där med min bästa vän och den övriga världen når oss inte. Och så är det alltså, varannan vecka. Böckerna jag annars knarkar ligger i ett bortglömt hörn, tankarna jag dagligen affirmerar får stå till sidan för lättja. Positivt? Inte direkt va. Nu får både min hjärtevän och jag den här lärorika veckan ifrån varandras skyddande vingar, jag står naken i den riktiga världen och får tvinga mig själv att ta itu med både en och annan mental terrorist.
Och det känns suveränt. Tack ryggskottet!
De gånger en känsla blir så laddad försöker jag se var skon egentligen klämmer. Varför reagerar jag som jag gör? Ofta hittar jag den riktiga orsaken innan jag spyr ur mig galla och besparar således min omgivning en hel del dravel. Idag höll jag inte så hårt i tyglarna, dock. (Men det kanske kan vara bra det med).
Om jag t.ex. blir upprörd, ledsen eller tar illa upp fokuserar jag på orsaken. Orsaken varför JAG reagerar som jag gör, och inte på motparten eller situationen. Det är bara jag som kan bestämma mig hur jag förhåller mig, väljer att hantera och tar det till mig. Jag tror på att gråta när man känner sig ledsen och skratta när något är roligt, absolut. Men när det kommer till vrede, ilska, hat, frustration eller andra känslor av det mer fientliga slaget tror jag vi har mycket att vinna på att kontrollera och omkanalisera. Mestadels för vårt eget välbefinnande, men även för alla andra. Jag säger det dock någorlunda utan pretentioner, måhända psykologin påstår annat.
Anledningen till att jag brusade upp tidigare hade en mer djupliggande orsak än bara det faktum att jag missar en rolig jobbvecka. Vad jag också missar är att få glida in i det skal och värn den miljön ger mig. Då jag är där blir jag delvis isolerad från yttre men också inre demoner. I en skyddskapsel. Jag är där med min bästa vän och den övriga världen når oss inte. Och så är det alltså, varannan vecka. Böckerna jag annars knarkar ligger i ett bortglömt hörn, tankarna jag dagligen affirmerar får stå till sidan för lättja. Positivt? Inte direkt va. Nu får både min hjärtevän och jag den här lärorika veckan ifrån varandras skyddande vingar, jag står naken i den riktiga världen och får tvinga mig själv att ta itu med både en och annan mental terrorist.
Och det känns suveränt. Tack ryggskottet!
Kommentarer
Trackback
