Feelings.

När jag skulle ta min eftermiddagsnap i hytten fick jag sekunden jag klev in i min egentidsbubbla, ett tryck på bröstet och en stor gråtboll i halsen. Jag kände direkt att det inte var mina egna känslor, men kunde inte annat göra än att släppa ut dem och storböla.

Jag har blivit lärd, av den bästa, att alltid visualisera mig mitt eget skal omkring mig. Dit andra människors sinnesstämningar och känslor inte kan tränga sig in. Eller för den delen, så att andar inte kan komma för nära.
Jag glömmer ofta bort skalet, dock. Och påminns om det, som i det här fallet, först när jag redan blivit måltavla för tillexempel en väns känslor. Det kan bli oerhört förvirrande.

Dagen fortsatte med tråkigheter. En annan vän med krossat hjärta.

Samma sekund jag fick höra, visualiserade jag mig skalet, för att återigen inte ta på mig ledsamhet, ensamhet och dylikt. Det handlar inte om att inte känna empati, eller att inte vilja vara delaktig. Det handlar om att kunna vara med, utan att dras ner. Jag gör ingen nytta om jag också bara känner sorg. Jag vill finnas med för att aktivt dela ut styrka och kärlek, ork och lust. Och förstås bara vara.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0