La Bella Vita

Jag lever i en ständig insjö av kärlek. Trots att jag är ett trasigt och sorgset och stundtals krävande förvuxet barn överöses jag med kärlek. Trots att jag är en obotligt pessimist med självförakt och offerkofta och stundtals är expert på martyrskap överöses jag med värme. De bara älskar och älskar. Mig.

Julen sägs vara en gemenskapens, värmens, kärlekens högtid. Men vid bestämda datum när man ska, wait for it - mysa - och älska och ni vet vara så himla perfekt, det är då jag blir sur, trött, tvär och omysig. Suckar och drar mig undan. Är jobbigt needy. Jag älskar inte mindre. Men det blir en blockering. Jag kan inte leva på beställning. Inte på kalenderbestämda datum. Namnet julafton får mig inte att nå nirvana, liksom.

Men ingen bryr sig. I "vårt" hem krävs ingenting mer än att man hjälper till så att ingen måste göra all mat eller dukning. (Och t.om. där har jag lite av ett frikort eftersom jag är yngst, mest manipulativ och sämst i köket) Men that's it. Ingen förväntas vara något. Leverera eller må si eller så. Det är klart alla bär på någon slags förväntning, men den är marginell. Så den som har lust dricker sprit. Den som vill går ut. Kommer in. Man äter om man är hungrig. Badar bastu i omgångar. Sjunger kanske. Eller låter bli. Dansar runt granen. Sover, vaknar, tar för sig i kylskåpet. Någon vill gå i kyrka. Men inte en annan. Jaha. Jag som avskyr julmat äter något annat. I mångt och mycket gör vi ändå allt ihop men det är för att ingen måste. Lusten styr och lust som inte är framtvingad är härlig, njutningsfull och fin. Avsaknaden av traditioner, tider och bestämt program är den absolut bästa traditionen vi kan ha. Äkta, okonstlat och dysfunktionellt. .

Tomten kommer och jag älskar att jag får känna mig som en bortskämd skitunge och för några timmar är jag plötsligt gladast av oss alla. Trettio (!) paket senare väger jag materiell lycka mot kärlek och ler likt Grinchen inombords över det faktum att det just den dagen är helt okej att inte jämföra. Bara njuta.