Abuse

Har svårt att njuta av ledigheten. Kroppen har kolat men inte huvudet. Är mentalt kvar på jobbet. Kanske är jag rädd för vad jag känner om jag släcker ner. Om jag tänker på framtiden som inte är så långt fram längre - att jag behöver en plan, och att jag behöver göra ett bättre val nu. Ett val som för mig framåt, inte bakåt och inte i stagnation. 

Först tänkte jag att jag kan ta vilket jobb som helst, bara det är i land. Bara jag får sova i min egen säng varje natt och få en skälig lön. Jag tänkte att gå ner i lön är en tråkig men nödvändig bieffekt. Ju närmare det kommer, desto mer inser jag att dessa lättvindiga tankar dels varit ett måste för att sparka mig själv i baken att komma därifrån men också är en total lögn för mig själv. Jag vill inte gå från skit till skit. En ångest byts ut mot en ny. Jag förtjänar så mycket mer än ett att bara sitta av tiden. Jag kan så mycket mer. Jag är värd så mycket mer.

Ska på arbetsintervju igen på måndag. Det är ett jobb jag inte alls vill ha. Men jag låtsas att jag vill det, för att faktumet att ha ett jobb innan deadline väger över mer än att värna om mig själv. Om jag skulle få det här jobbet - som är precis lika menlöst som alla andra jobb jag hittills sökt - skulle jag antagligen tacka ja. Jag skulle spela jätteglad och dricka champagne och ljuga ännu mer för mig själv om hur bra allting blivit. Sen skulle jag gå och lägga mig i fosterställning och gråta. Veta att nu är det bara att låsa käken igen. Men på en ny arbetsplats. Och nya tider. Stå i duschen varje morgon och iaktta mönstret på duschdraperiet och försöka drömma mig iväg till allt annat än där och då. Och känna mig precis som en förljugen förlorare, av den typ jag föraktar. Att jag misshandlar mig själv är knappast en nyhet men man skulle kunna säga att jag missbrukar mig själv också.
A total waist av något som skulle kunna få vara så mycket mer.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0