La Bella Vita

Saxar tillbaks till tiden då kvällar som igår var vardagsmat och allt gick ut på att ljuga och döva. Förslöa hjärna, bedöva hjärtat och liksom definiera min existens i ett intetsägande skal. Jag hade ännu färre gränser då och jag var odödlig och med på allt. Men om jag vågade känna efter var allt en så uppenbar och plågsam illusion. Alltså inte faktumet att jag var no limit för det ligger i min grundpersonlighet. (Om det någonsin skadade mig så var det inte för att jag kände det. Utan för att någon sa åt mig att det var så). Men allt annat. Jag var känslomässigt hemlös.

Kommer ni ihåg att jag brukade säga:

Det är kanske den finaste meningen jag vet. Det är fint med dessa polyindivider som älskar så inåthelvete mycket. Ändå lever jag i just tvåsamhet. Ja med bonusen att jag får ligga med kvinnor. Med facit i hand är det värt det. Jag behöver inte direkt kontrollera mig, jag går på autopilot. Jag älskar min man och är formbar. Det blev vi liksom och jag tycker om oss. Jag väljer det här livet med glädje och jag ser det som en härlig resa.

En sak jag dock inte kompromissar bort är behovet av öppensinnade och härliga kvinnor i min närhet, gärna med promiskuösa eller översexuella inslag eftersom jag älskar hora/madonnan. Och jag behöver "spåra ur" för att veta att jag lever. Det måste inte vara en stor grej, bara det är hysteriskt, oväntat och knäppt.