AUREA MEDIOCRITAS, DEN GYLLENE MEDELVÄGEN
Jag minns inte när jag hade ångest senast. Vilket ju är heeeelt fantastiskt. Idag, när jag skrev föregående inlägg var jag dock påväg att ramla dit. I gamla skitiga traktorspår. Jag vet vad som får mig att tappa fotfästet men jag vet likväl vad som får mig att inte göra det.
Jag omfamnade således allt det jobbiga som attackerade mig. Verkligen välkomnade och tillät. Och upprepade de mantran som jag vet håller mig på banan. Genom att hela tiden ligga steget före vinner jag mot mina egna demoner. Nu sitter jag här en dryg timme senare med harmoni och glädje i hela hjärta, hjärna och själ.
Tidigare idag när jag kvalitetshängde med min helt briljanta vän Nadine trillade en insikt över mig att det faktiskt är väldigt fint att känna. Både det som gör ont, och det som får dig vråla av garv. Känslostyrda människor må vara dramatiska, men är inte det ändå någonstans äkta?
När intellektet och hjärtat synkar, då når vi zenit. 
