La Bella Vita

Det var med en otrolig självbehärskning jag valde att vänta med detta inlägg. Skulle jag ha skrivit det vid samma tillfälle som inlägget under hade jag förmodligen bara hävt ur mig en massa floskler.

För det första:
Jag är långt ifrån perfekt. Jag har fördomar. Jag dömer. Jag värderar. Jag iakttar och funderar. Och jag är verkligen inget offer.

Men idag slog det mig, att jag inte alls är särdeles oberörd av att vara en snackis. Uteslutande på grund av mitt val av utseende. Av olika anledningar vet jag att det pratas, pratas och återigen pratas. Det pratas om mina bröst, om mina läppar, om hur jag sminkar mig, om min.. aura? Jag utstrålar uppenbarligen någonting som väcker rädsla och ilska i människor.

Jag är en glad skit när jag är här. Jag garvar alldeles för högt, spexar och klantar mig. Jag kan inte för mitt liv tänka på en enda annan människa (bortsett från dig Therese) som bjuder på sig själv i denna grad, för att orka sig igenom annars helt dötrista dagar. Jag gör det även för att glädja andra. Jag gör det INTE för att jag har ett behov av att hela tiden vara i centrum. Jag vill och försöker sprida optimism i vad som annars tycks vara ett mörker för majoriteten ombord. Jag hejar mer än gärna på allt och alla jag möter, följt av någon skittöntig replik som leder till ett litet fniss.

Att folk glor, stirrar eller med uppenbart missnöje studerar mig i mässen går mig oftast förbi. Många gånger är det Therese som gör mig uppmärksam på fenomenet. Det gäller också i det vardagliga livet men där tycks det vara lättare att skaka av sig. Varför det är så, det vet jag inte. Jag är ingen slav under vett och etikettförordningar men allmänt hyfs i form av att inte uttrycka äckel i sin blick över en annan människa, det hade jag hoppats var kutym för den stora massan.

Mina icke-nära medarbetare tycks emellertid ge mig en chans. Och så märker de; Oj är du trevlig? Eller glad. Eller vänlig. Omtänksam. Rolig.
Ja, vad det nu kan vara.

Det som gör mig ledsen är alltså att människor kan tro att jag på något som helst sett strävar efter att vara en otrevlig människa. Otrevlig, ohyfsad, och rent av elak? Baserat på hur jag ser ut.
Det gör ont, eftersom det är det absolut sista jag vill vara och är.