La Bella Vita

Jag brukar tänka på mig själv som en dekadent fjäril fångad i en pretentiös häloskropp. Inte för att min kropp på något sätt idag är skapad av träning eller bra mat. Men den har varit det, och min hjärna krigar för det hela tiden. När det kommer till livsstil finns det lika många val som det finns moralkakor. Som yngre tränade jag innebandy på elitnivå (weird, jag vet), slet lika många timmar på gymet och mina köksluckor var smetfulla av informationsblad - exakta kalorier i ALLA livsmedel och även dess glykemiska index. Jag var snygg, men helsike vilket tråkigt liv jag hade. Och vilken kamp mot mitt inre, mer missbrukarvänliga jag. Morgonpromenader i ottan, vågmätt havregrynsgröt på grammet och inte med mjölk, nej nej, med vatten. Jag deffade ju. Jag bakade t.om. mitt eget bröd eftersom jag ansåg alla bagerier helt inkompetenta på området. Och så vidare. Enough said, min vridna syn på mat kunde lätt bli en hel roman. Men där var jag då. Jag vet inte varför, egentligen. Jag ÄLSKADE att supa och röka och härja, men fick mig själv att må apdåligt för att jag njöt av det. De som var mina förebilder var alltjämt scandalbeauties och jag älskade (älskar än) den slitna Courtney Love-looken.
Ni hör ju, det rimmar illa i kombo.

Det finns en inbiten och ständigt kvarvarande tvångskänsla att alltid vara hundraprocentigt "näringsriktig" även om jag idag bryter den minst sjuttio procent av min tid. Som sagt. Den finns kvar. Envis och jävlig. Kan vara bra ibland förvisso. Min egen teori är att det hela beror på mitt mindre attraktiva kontroll- och perfektionsbehov. I mina dagar har jag stött på en och annan tränings/kostnarkoman och jag beundrar dem inte alls, blir inte alls inspirerad. Snarare avskräckt. Vill aldrig hamna där igen. Med facit i hand så var min kropp (bortsett från brösten) mitt nuvarande ideal då, men för vad?

Vartefter tiden lider börjar jag njuta. Inte fullt ut än, eftersom den där lilla pekpinnen ständigt pockar. Men det kommer mer och mer. Jag diggar stenhårt vin tre gånger i veckan och röker mina sagolika cigariller ungefär lika ofta. Jag slänger gärna pengar på lyxigare hotell, första klass och restaurangkäk. Vill jag ha något ser jag till att fixa det. Hoppar över budgetgrejerna, jag har levt budget i tjugofem jävla år. Ser till att rediga fyllor och galna efterfester återkommer på schemat. Jag äter det jag gillar utan att vilja kräkas även om jag skippar onödigt godis och skit. Jag kanske inte sover tio timmar per dygn men det är okej. Och jag motionerar när jag har lust och känner mig motiverad. Min hud sköter jag givetvis exemplariskt och jag har investerat feta pengar i både bröst och läppar vilket jag är mer än tacksam över. Innanför skalet är jag på ständig förbättring, där dekar jag absolut inte ner mig.

Jag vill inte bli fet. Inte ful. Inte alls. Jag är fåfäng. Men om jag ska offra allt det jag njuter av för att vara lite hetare och förmodligen en längre period? Inte värt det. Jag önskar att jag var välsignad med the body av naturen. Att jag kunde leva som en rockstjärna veckans alla dagar och ändå stay fab. Nu kan jag inte det. Men den typen av livsstil är ändå den som talar tydligast till mig. Det jag kan göra är att leva ut (utan dåligt samvete) i största möjliga mån vilket i förlängningen får mig att garva mer, må bättre och således vara en underbar människa. Inte ett benrangel i en konstant hungerförvirring. Det är väl hälsobringande att känna sig levande och glad? Dessutom är det motion att knulla och trippa runt i heels också. Och det där man gör på fyllan, som ska föreställa dans.

Sedan dessa små poletter börjat trillat ner har jag blivit en mer lycklig och levnadsglad liten pingla. Och jag har aldrig, och då menar jag aldrig känt mig lika strålande fantastisk som jag gör nu. Både på insidan men främst utanpå.

För att göra en lång historia kort. Jag har gjort valet att leva NU, mer urartat och fördärvat och älska varje minut och kanske inte kvala in bland utseende-eliten. Samt kanske dö några år i förväg.
Inget annat är för mig. Amen.