Outning right back!
I sann bloggaranda vill jag precis som hon delgett den ovetande världen min existens, göra likaledes.
För datumgillare: startskottet för resa nummer två gick tjugosjunde i nionde tvåtusennio.
De organiserat kaotiska själarna med inlevelse och blommande ordslingor,
de är sällsynta.
Så beskrev hon mig. Jag minns det som igår när den stora människan i den lilla förpackningen plötsligt uppenbarade sig. Bara sådär. Hon hade emellertid förnimmat min ankomst månader i förväg, så hypotetiskt var det väl jag som kom till henne. Skitsamma.
Dygnslånga samtal med kort stunds sömnvila. Jag hade upplevt samma dynamik en enda gång innan. När orden aldrig sinar, man vill bara mer.. mer.
Till en början sket jag ner mig, då hon öppnade upp mig för andevärlden. Ville backa bandet. Men skam den jävel som ger sig. Tillsammans drev vi iväg vem eller vad det nu var som knackade på och hängde mig i hasorna. Låg stel som en frystorkad orm om nätterna. Gud ska veta att jag sov hos mamma och lipade som ett barn,
livrädd för spökfan.
Ljud. Knäpp knäpp.
Gå mot ljuset, den aaaaandra sidan, där du ska vara. Försökte låta älskande, men kaxig.
Den, det, han, hon gick.
Senare över ett par irish hjälpte hon mig scanna min sorg. Och där började min läkning.
Det börjar närma sig halvåret.
Jag lutar mig mot känslan att öppna sår nu är skorpor. Kanske till och med bara ärr.
Ja, hon finns på riktigt. Men ni får henne i bloggformat. Hon skriver som en Gud.
Starlicious
Nämen förfan. Hur gullig är inte du.
Dränk mig i en kärleksflod. I kind of like it.
PUSS.
