La Bella Vita

Jag är och har länge varit livrädd för relationer i allmänhet men till män i synnerhet. Rädsla är cptråkigt, förlamande och fult. Det grundläggande är att jag ständigt fasar för att bli övergiven. Jag tror att minsta fel jag begår ska resultera i ett adjö. Att det faktum att jag inte är fulländad i allt och alltid ska bli anledning att lämna mig. Det är vansinnigt, jag vet. Men sant.

Ibland inbillar jag mig att om jag ska ha bara en partner måste det vara en kvinna, även om mina fantastiska lesbiska nära påstår att det knappast är lättare så. Det jag tror är män-neuroser kanske är allmänna relationsneuroser, bara att de blir extra tydliga med män eftersom större procent av dem vill sätta på mig. It beats me. Jag har hur som helst en period just nu, olik någon annan fas i livet. Den kanske inte alltid är helt hundraprocentigt sann och fenomenal, men jag har en stark tro till att den leder framåt, ändå. Jag ljuger kanske för mig själv utan att ens märka det i ren rädsla, men istället för att sänka mig i det, litar jag på min egen förmåga.

Kom hem idag till en total tystnad efter tre veckor med Therese. Det är tomt. Det knöt sig i min mage när det var dags att säga hejdå. I relationen till henne förstår jag vad äkta saknad och längtan är, att genuint älska. Jag hoppas att jag kan bryta ner alla murar och en dag känna allt det och mer därtill i alla de relationer jag valt att ha nära. Bara att kriga på, yes.