Alster
När du sträcker ut din ansenliga nästan ihoplimmade manskropp ur nattdunklet mot vad som åter ska bli en dag, en kamp, en resa. Inser du aldrig din dignitet. Vintermörkrets kompakta hån fordrar, pockar efter ljus. Du låter det yttersta skiktet av dina oslipade fingertoppar snudda dimmern. Toppar av fingrar som okonstlat redogör samtlig mikrometer av min kropp. Som du skönjar likt ett landskap under överdraget ull. Du vill inte väcka din Törnrosa. Efter så många år. Kväver rossel. Massiva fötter når ljudlöst det understa i din kvävande låda. Likt ett djur vill du egentligen bara in.
Illusionen när dig.
Verkligheten tär dig.
Du är fången i ditt egetskapade luftslott. Ditt snuskiga, smutsiga självbedrägeri.
Illusionen när dig.
Verkligheten tär dig.
Du är fången i ditt egetskapade luftslott. Ditt snuskiga, smutsiga självbedrägeri.
Kommentarer
Trackback
