Smutsigt

Det är söndag. Och jag har snart, om tjugo arbetstimmar avverkat mitt in-between-vacations-pass. Jag har varit utan min andra hälft, och trots kollegor betyder det, helt ensam. Jag och mina tankar. Jag och mitt humör. Jag och mina små demoner.

Det har varit ypperliga dagar för att se vad tankar gör om man inte själv styr. Först hade vi lipdagen. Då när jag bara grät. Det var dag ett. Då orkade jag inte ta något ansvar, då ville jag vara ledsen, liten och skör. Sen kom den kanske jobbigaste dagen, att vara tjenis med alla, och det ihåliga - hur har du haft det?. Jag kunde inte vara med min låtsaskompis, jag kunde inte gömma mig ensam i ett hörn. Tack och lov lyckades jag väja för allas tomma kramar. På något skönt och stört vis var det som att alla läste mina mordiska tankar - håll er borta.
När väl det var avklarat kom vägskälet: antingen väljer du att tänka positivt nu eller så gör du det inte. Jag valde det senare, och det gör jag inte ofta, faktiskt. Det här har resulterat i att jag resterande tid har varit ledsen, arg, sur, bitter, förbannad, arg igen, frustrerad, introvert, åh så frustrerad och fullkomligt egocentrisk. Jag tackar dock min lysande stjärna J, som jobbat närmst mig denna vecka för att hon ändå fått mig att stundtals skratta och vara den jag egentligen är.

Ingenting, och då menar jag ingenting utifrån och hemifrån kunde lyfta mig, varpå jag fick skuldkänslor som även de fick spä på misären. Hur kan jag bete mig och känna mig som jag gör med det fantastska liv jag ändå har?





Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0