Bye bye baby
Som liten var avsked min absoluta plågoande. Jag flodgrät och kände en vemodsskugga över mig helt oproportionerligt stor i sammanhangen. Det rev och slet och dramat var ett faktum, varje gång. Jag har alltid varit en fena på vemod. Ja.. det är därför Karin Boye är min gud.
Idag fungerar det bättre. Jag vill inte ta ut ett hejdå i förväg, jag vill njuta in i sista stund av nuet. Däremot visualiserar jag mig hur ögonblicket ska komma att se ut. Jag målar upp en stor, fin och känslomässigt uttömmande scen, men finner mig själv ståendes där tyst, tom och utåtsett kall. Likgiltig och inte alls jag. Så väller det fram efteråt, ibland direkt, men ofta efter timmar. Kanske till och med dagar. Då blir jag också förvånad över allt jag känner, paradoxalt nog.
Idag var en sån där hejdådag. Även om jag ville insistera på att säga "Vi ses" istället. För det gör vi ju. Och det jag värderar högt i mina relationer att man kan trycka på stopp nu, för att sedan trycka på play nästa gång vi ses. Om det är om ett år eller tio. Allt har hänt, men ändå ingenting.
Jag ringer aldrig mina vänner för att bara prata. Precis lika lite som jag träffas bara för att. Jag menar inte att jag behöver göra något alls när vi ses, men jag vill att det ska kännas som något speciellt. Att det ska vara drivet av lust och glädje, inte av tvång eller slentrian. Jag vill inte kväva och jag vill inte bli kvävd. Jag vill ha ett stort utrymme för mitt och bara mitt liv där ingen ser in. Och bara dela med mig av bitarna jag själv väljer.
Nu gled jag lite av ämnet. Det jag ville säga var att även denna dag när jag vinkade av en alldeles speciell vän så kändes det så mycket mycket mer än jag hade föreställt mig. Inte just exakt då, för då var det kramigt och mysigt och inte helt verkligt. Men när jag trippade iväg på trottoaren där det var livligt och glatt såg jag då bara tystnad och sorg. Det kändes och det gjorde ont och det var tomt och det var ledsamt. En saknad i magen. Någon slags röst säga "fel, fel".
Jag är inte den som inte inser vad jag har förrän det är out of reach. Men det är en hård känsla att inte få vara fysiskt nära någon man tycker om, på en lång lång tid. Även för en enstöring som jag.
Idag fungerar det bättre. Jag vill inte ta ut ett hejdå i förväg, jag vill njuta in i sista stund av nuet. Däremot visualiserar jag mig hur ögonblicket ska komma att se ut. Jag målar upp en stor, fin och känslomässigt uttömmande scen, men finner mig själv ståendes där tyst, tom och utåtsett kall. Likgiltig och inte alls jag. Så väller det fram efteråt, ibland direkt, men ofta efter timmar. Kanske till och med dagar. Då blir jag också förvånad över allt jag känner, paradoxalt nog.
Idag var en sån där hejdådag. Även om jag ville insistera på att säga "Vi ses" istället. För det gör vi ju. Och det jag värderar högt i mina relationer att man kan trycka på stopp nu, för att sedan trycka på play nästa gång vi ses. Om det är om ett år eller tio. Allt har hänt, men ändå ingenting.
Jag ringer aldrig mina vänner för att bara prata. Precis lika lite som jag träffas bara för att. Jag menar inte att jag behöver göra något alls när vi ses, men jag vill att det ska kännas som något speciellt. Att det ska vara drivet av lust och glädje, inte av tvång eller slentrian. Jag vill inte kväva och jag vill inte bli kvävd. Jag vill ha ett stort utrymme för mitt och bara mitt liv där ingen ser in. Och bara dela med mig av bitarna jag själv väljer.
Nu gled jag lite av ämnet. Det jag ville säga var att även denna dag när jag vinkade av en alldeles speciell vän så kändes det så mycket mycket mer än jag hade föreställt mig. Inte just exakt då, för då var det kramigt och mysigt och inte helt verkligt. Men när jag trippade iväg på trottoaren där det var livligt och glatt såg jag då bara tystnad och sorg. Det kändes och det gjorde ont och det var tomt och det var ledsamt. En saknad i magen. Någon slags röst säga "fel, fel".
Jag är inte den som inte inser vad jag har förrän det är out of reach. Men det är en hård känsla att inte få vara fysiskt nära någon man tycker om, på en lång lång tid. Även för en enstöring som jag.
Kommentarer
Trackback
