La Bella Vita

Sitter i skrivande stund på en balkong i Kroatien och blickar ut över Adriatiska havet, med mäktiga berg som tornar upp sig bakom min solbruna rygg. Jag är inte här i syfte att bara dricka cocktails och fnissa i de alldeles fantastiska små gränderna här i dalen som är som taget ur Bröderna Lejonhjärta. Även om det finns på agendan.

Jag är här för att lära mig ta vara på nuet. Att inte jaga rolöst omkring i väntan på nästa och nästa och nästa extas. Jag vill och jag måste hitta tillbaks till det som en gång var mitt kännetecken; mitt lugn. Jag var lugnet personifierat. Idag däremot har jag inte ro att läsa en bok, inte att ta en promenad, jag har inte ro att vara stilla och gilla det. Jag är vad jag alltid föraktat: konstant stressad, både i hjärna och själ.
Jag avskyr det. Det smutsar ner alla mina upplevelser.

Är inne på tredje dagen och känner sakta hur jag helt och fullkomligt kan befinna mig i varje nu och vara ett med alla känslor. Oavsett om det är njutning, längtan, glädje eller sorg. Oavsett om jag äter, solar, umgås, är ensam, promenerar eller som precis nu, får mitt hår fixat. Ingen agenda, ingen jäkt. Sju dagar till och jag är förhoppningsvis och förmodligen i mål.