La Bella Vita

Vi har ett eget språk vi två. Reflekterar sällan över det, eftersom det bara är där. 
Men så ibland inser jag hur galet det är. Hon sitter djupt försjunken i sina tankar. Mitt i allt, ett ord. Ett ord i en mening i en händelse som är år gammal. Och jag bara brister ut i garv och förstår, inte bara vilken händelse hon refererar till utan även exakt vad som fick hennes tankar dit. Det slår aldrig fel.

Eller det faktum att vi aldrig behöver säga något eftersom vi alltid vet. Jag frågar trots att jag vet svaret. Kanske likabra, det skulle nog bli rätt tyst annars.

Igår sov hon, tröttmössan, med kläderna på, på golvet. Jag låg, lika tröttmössig, spritt språngande i sängen. Hon älskar att somna när jag bläddrar i en tidning. Jag älskar att bläddra i en tidning när hon är påväg att somna. Sen, när mina ögonlock var två sekunder från att stänga för dagen kikade jag över kanten och viskade: Det här är det bästa.