La Bella Vita

Introducerar Kärlek för mitt Åland, mest nutid, väldigt lite förflutet liv. Det sistnämnda känns svårt att ta på, men framförallt i dagsläget smått onödigt.

Sitter på altanen intill huset jag ömmar för, på platsen som är av störst betydelse själsligt i min värld, Vandö. Drabbas av lätt hybris och blir överväldigad över det faktum att jag känner mig så oerhört älskad. Precis.För.Att.Jag.Är.Jag.Och.Bara.Därför.

I takt med att jag känner så blir mitt bekräftelsebehov så krympande litet. Ja må tycka och tänka i osynk med många men jag hör gärna deras historia ändå. Och jag behöver inte hålla för min egen mun av tvång. Det finns inga ord som måste ut. Jag hör, jag ser, bara. Och när jag pratar känner jag mig inte provokativ eller attackerande. Snarare insiktsfull och trygg i det.

Fredag bara vi och mamma och pappa. Det var nästan som en ceremoni. Att iaktta dem se inte bara Micke, utan vad vi är tillsammans. Att höra mammas genuina lycka över min zenit. Att skratta pch fnissa ihop. Att höra henne välkomna honom, allt han är. Betona att innaför dessa väggar är det bara tillåtet att vara den man är.

Igår lite fika med nyfiken mormor samt middag med människor som alltid är geografiskt långt bort men ändå är nära. Återigen, ett slags moment som är svårt att beskriva. Det var enkelt. Naturligt. Alla med samstämmig självklarhet: Vilken människa! Det är så rätt. Ni är så rätt. Och inget superlativ i världen gör honom rättvisa. De själsliga sambanden är löjligt tydliga.


Den här helgen kan vara de i särklass mest läkande dygn jag avverkat.
Ever.