La Bella Vita

Stunderna av somrarna jag minns har vi spenderat vid hav, i hav, på hav. Vi hängde mycket i kusingrupp på fyra. Kände mig fel, redan då. Jag minns det tydligt, besvikelsen som så ofta hängde över mig. Känslan av att vara åsidosatt och lite bortglömd. I skuggan av något bättre, något som tog mer plats.

Men. Jag älskade glittret på vattnet, timmarna i vad som kändes som laguner, pinfärsk fisk till middag.
Morfar lade fiskarnas hjärtan i glasburk för oss att ihärdigt stirra på - de bultade så länge trots att de var så små. Trots att de lämnat fiskkroppen. De ville liksom inte förstå kalla fakta.

Pappret vi tillverkade av sjögräs. Spökena. Mattor som tvättades på bryggan. Doft av nyklippt gräs. Rabarbern vi använde som hattar. Utedass. Tält där vi lekte blodig indian. Stekande ormar på klippan. Mårdhundsvalpar. Mormors plättar. Blommor i stora buketter. Håret som envist blåste på fräkniga kinder i båtmotvind. Utflykter och picknick. Hovar, spigg och flytvästar. Morfars invektiv då jag släppte ut fiskarna ur sumpen.
Above all, korggungan där jag älskade att sitta och bara tänka.

En sen blixtstilla kväll lurade mormor resten av gänget, för att helt exklusivt ta med mig ut i ekan, och visa mig hur man ror. Bara hon och jag. Hon tog sig tiden att tålmodigt lära. Jag älskar att lära, men hatar att bli undervisad. Men det gick trots allt, den där sagolika kvällen. Åh, jag kände mig så speciell, så värdefull.

Jag märker att jag har en stor, stor minnesbank som jag låst för att sedan kasta nyckeln i sjön, eftersom det gör ont att se tillbaka på det lilla ledsna barnet. Men nyckeln hade uppenbarligen en flytbricka som jag plötsligt funnit, och är redo att låsa upp, och visst komma ihåg. Nu är det så kolossalt fint. Allt, så jävla fint.

Det finns en viss tystnad från då. En kvälls- och morgontystnad jag minns såväl. Som ger mig ståpäls inte av denna värld.

Jag kan intala mig själv i all oändlighet att stan är mitt hem.
Men jag hämtar all min kraft ur naturen.
Speciellt, ur havet.