Grönsak
Jag hade sett fram emot en söndag där jag skulle göra en massa tråkiga måsten för att kunna njuta sådär fint som man kan göra efter det. Dock hann jag bara så långt som till dammsugningen så var helvetet löst. Ryggskott. IGEN. Det var förvisso 1,5 år sen sist, men ändå. Och den här gången kunde jag resa mig själv, och den här gången har jag varken storgråtit eller svimmat. Men precis som sist hände det två dagar innan jobb. Och precis som sist får jag panik för hur mycket jag än hatar mitt jobb finns det något jag hatar ännu mer - att vara sjukskriven.
Bara att gå till doktorn är fruktansvärt för att jag får för mig att jag ska bli misstrodd. Att han/hon ska tro att jag med flit är där för att få ett sjukintyg för att slippa jobba för att jag är lat. Och jag är allt annat än lat, jag jobbar i alla andra lägen, men inte om risken för bestående men finns, då blir jag rädd. Jag hatar överlag att prata om mina sjukdomar eller krämpor för att jag är säker på att ingen tror mig. Och vet ni, det här gäller även när jag ligger nyuppvaknad ur en narkos. Då sätter jag mig upp och insisterar på att jag är okej. Sen går jag ut nyopererad på stan och köper en BH för att jag inte känner mig döende, och alltså måste jag klara mig själv.
Faktum är att jag tror att jag även på dödsbädden kommer ligga med uppspärrade ögon och ropa "ni kan gåååå hem, jag klaraaaar mig".
Åh, jag är så störd. SÅ STÖRD.
Kommentarer
Postat av: Miss_Incorrigible
LOVE IT! (Inte ryggskottet dvs.)
Trackback
