Nog finns det mål och mening i vår färd -men det är vägen som är mödan värd.

Jag har skrattat som en retarderad hela dagen. Åt små små saker som ingen annan förstår. Alkoholen lämnar kroppen, då brukar jag skratta. Säkert gör hjärnan det som ett försvar för att värja sig mot kemisk ångest. Dessutom är Petra en sån som man verkligen kan göra vad som helst med. Älskar dessa människor som tillåter mig leva ut hela min existens spektrum. Även det dumristiga, det riskabla. Lusten och glädjen. Sorgen och mörkret. Det kanske jag saknade allra mest som ung. En omvärld som var tillåtande och inte så värderande. Men jag har det idag. Jag har de bästa. Och jag hoppas jag speglar tillbaka samma tillåtelse.

En beundransvärd man sa till mig att om du är missnöjd är jag missnöjd. Därför vill jag hjälpa dig att ändra på det med dig du inte gillar. Jag hade under lång tid svårt att ta emot det. Jag såg det som kritik. Och att det var ett förklätt sätt att säga han inte gillade någonting med mig och ville ändra på det. Jag tror jag överhuvudtaget hand i hand med min taskiga självkänsla än idag har svårt för fenomenet. Att förändras, för min egen skull, och också i längden för någon annans, med hjälp av någon annan, eftersom jag måste näcka och vara sårbar. Det gör att jag inte är så hjälpande och framåt när någon annan kanske skulle behöva hjälp i en förändring. Jag finns istället där och är accepterande och passiv. Förmedlar kärlek och en mentalitet att jag älskar dig precis som du är här och nu. Överlag följer jag dessa mönster, där jag utgår ifrån mig själv, hur jag vill ha det och levererar det även till motpart. Trots att denne kanske skulle må bättre av något annat. Ibland undrar jag om det är att vara en dålig vän. Att inte anstränga sig. Inte bry sig om. Samtidigt vet jag att det inte bara handlar om det, utan att det inte ligger i min natur att peppa något som är så komplext och subjektivt. I mitt fall, ovanstående, var mycket förändring destruktiv och inte förrän jag fick utrymme att vara ensam såg jag vad som var rätt eller fel för just mig. Jag färgas oerhört lätt av andra. Inte alltid så det syns, men det känns. Och det kan göra ont, eller vara enastående vackert. Med det i bagaget väljer jag att vara försiktig med andras skörhet.
Förut var jag extremt utvecklingskåt, därför att jag befann mig i en livsförändrande fas. Idag vill jag framåt, men jag låter det ta sin tid och vill att mina nära är lika lugna i det. Om du är min vän idag, så älskar jag dig för allt du är. Och då hoppas jag att jag kan få vara den. Och att det finns någon annan som kanske är mer pepp. Så att du får det bästa av två världar.


Kommentarer
Postat av: Petra

♥ ♥ ♥

2010-11-08 @ 00:13:25
URL: http://pejtras.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0