Aint no mountain high enough?

Jag vet att jag skriver extremt sällan these days. Jag har inte mycket att säga. Jag börjar känna mig lite själsligt.. utmattad. Jag försöker vara i ett enkelt nu, men jag behöver en mer säker framtid, att inte veta får mig att halka av banan. Att inte kunna njuta av någonting och i stort hela tiden känna mig osäker. Hur blir det nu riktigt? Trygghetsnarkomani. Jag är skeptisk till skyddsnät och har så alltid varit eftersom min grundtro är att man alltid måste klara sig själv. Fråga efter hjälp, vad är det?

Korkat skulle många tycka, kanske då, att säga upp sig från jobbet bara sådär.

Men jag är sådan också. Att jag måste göra saker bara sådär för att inte stagnera och frysa fast i marken. Jag är livrädd att misslyckas gång efter annan. Jag är livrädd för att stå där värdelös och tom. Att jag nu delar allt av livet med någon och inte är ensam är fantastiskt. Även om jag ibland önskar att jag var det så jag slapp visa mig så äckligt sårbar och liten. Nu är första gången jag måste låta det krackelera i fogarna inte bara så att jag ser det, utan så att någon annan också får möjligheten att dela det, med mig. Även om det känns belastande, pinsamt och fult.

Jag hoppas jag inte avlider på vägen.

Kommentarer
Postat av: Farbror Roffe

You´re not gonna die on my watch, Barbielicious!



Dessutom tror jag mig veta att din rädsla för att misslyckas är din bästa drivkraft till att just lyckas.

Till sist, ett visdomsord från Samuel Butler, jag citerar: "Alla djur, utom människan, vet att livets huvudsakliga mening är att man ska njuta av det."

2010-10-14 @ 15:23:13

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0