Konsten att tråka ut är konsten att säga allt?

Vet ni.
I alla, varenda ett viktigt och utvecklande och naket samtal jag haft med människor jag innerligt och sårbart älskar. Där de gett mig spelrum att ventilera, vara besviken, längta, hantera, glömma, uppfinna, vara arg och ledsen, glad och hoppfull, hela registret.
Dessa understunder har jag sagt ungefär tjugo procent av vad jag egentligen tänkt. Jag vet inte vilket som kom först. Att jag inte blivit sedd olyckligtvis till följd av att jag inte kommunicerat. Eller att jag bara inte känt mig sedd och därför skitigt i att kommunicera. Luddigt? Äääh.
Jag pratar mycket och ofta högt ut, ensam. Det har jag gjort sedan jag gick på dagis. Jag pratar om riktig sorg såväl som påhittad. Improviserade drömmar och högst autentiska. Drama och ro. Själ, hjärta och massor av yta. Allting faktiskt. Jag har valt att i huvudsak känna mig sedd av något jag själv inte kan se. Ibland värderar jag det till en slags psykosomatisk sjukdom. För att sedan tänka att jag bara är oerhört vis. Det jag inte kläcker ur mig behöver jag inte heller stå till svars för resten av mitt liv. Jag behöver inte korrigera och förklara om och om igen. Att handla istället för att bara prata sparar tid. Vad vi säger och vad vi gör är två så vitt skilda saker.
Och så tänker jag på Herbert V. Prochnows:
Det enda framgångsrika surrogatet för intelligens är tystnad.





Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0