Ups and downs

Igår gjorde jag något.. onödigt? Eller jag vet inte, kanske var det essentiellt för nuet. Jag plockade fram bilder på mig själv innan min hud blev såhär. (Den är alltså inte återställd, om än drastiskt bättre). Jag gick för att sminka av mig och där och då brast det. Månader av frustration liksom pulserade ut. Älskling fick trösta. Mamma fick trösta. Pappa fick trösta.

Jag har valt att glömma vilken drömlik dockhy jag har haft, eftersom detta varit min verklighet sålänge. Sticka huvudet i sanden ni vet, min favoritflykt. Jag bad min andliga guide om värme och hjälp och sakta återfann sig ett tillräckligt lugn för att andas och komma i kontakt med de tankar som ger och inte tar.

Det gör fortfarande ont, ungefär som ett ömmande blåmärke.

Ni må säga vad ni vill om ytans obetydlighet. Men jag slår dövörat till - det ger mig ungefär lika mycket tröst som sand släcker törsten.

Jag VET att jag är en helt makalös människa. Det finns ingenting jag värderar högre än min vidunderligt fina själ. Men att förneka att utseende har en central roll i identitet är att ljuga hårt. Åtminstone för mig. Det finns ingen sanning överhuvudtaget i ett så förenklat och flyktigt påstående.

Jag vill inte behöva välja. Därför jag tycker det är varje människas förbannade jävla rättighet att ha bådeoch. Det tar jag med mig i graven.

Touché.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0