Castles in the sky

Snubblade över en sån där damtidning igår. Jag har älskat dem sen jag var barn, i smyg. Plöjde igenom högen på mormors nattygsbord när de andra stojade nere på stranden. Det som berörde mig var alla reportage ur främmande människors liv. Jag sökte efter så många svar redan då.

Anyway. Tidningen igår innehöll en artikel om ett äldre par och deras nyckel till livslång relation. Att prata. Att inte falla ner i den där tystnaden. Att inte gå från kärlekspar till ett stumt sällskapspar.

Jag är urusel på att prata. Riktigt kass. Dels för att jag inte alltid känner för det. Dels för att min pappa inte är den mest talföra typen, och jag diggar min pappa. Jag tycker han har en imponerande integritet.
Den där integriteten som varit en utopi för en teatraliker som jag.

Men mest handlar det om rädsla och, tadaa; min taskiga syn på mig själv och mina behov. Vad jag behöver och vill. Och jag måste utmana det i mig själv. Dock inser jag, att det inte alltid är helt okomplicerat att ta reda på vad man verkligen behöver.

Och vad som är.. självbedrägeri.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0