Tog sommaren kål på mig?

Jag är ofantligt trött. Så trött så jag inte hittar någon metafor att måla det med. Dels är jag sömnig, konstant. Jag vill sova, kan jag snälla få sova i hundra år, lägga min blykropp ner för en evig vila. Idag vaknade jag halvtre efter åtta timmars stocksömn. Jobbade en och en halv timme (!). Sen sov jag igen, en timme eller två. Nu har jag snart jobbat tio timmar och tror på riktigt att döden är nära. Hela förra veckan ville jag bara ligga ner, varje rörelse ett maraton. Och det vill jag påstå - den känslan är som ett fängelse. Att befinna sig i detta tillstånd på ledig tid är en sak. Men att jobba, herrejävlagud. Jag häller i mig mängder lömskt koffein och snabba giftiga kolhydrater i ett desperat försök att få energi. Det har gått så långt som till godis och kakor, förstår ni? KAKOR? Äckligt.

Men så är jag trött inuti, också. Det känns.. som att jag hållt andan så länge så läpparna är blå. Utan att veta om det. Jag har hållt andan och så plötsligt, något har fått mig att ta ett djupt andetag. Men syrebristen har redan gjort sin skada. Jag vet inte hur, när, varför - jag vet ingenting.


Det är något jag behöver just nu. Jag förnimmar ett behov. Ja, utöver sömnen då. Sömnen pockar på som en slags förklädnad för något annat.
Men jag vet för guds skull inte vad.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0