Symbios
Solo (för er som inte vet fick han alltså behålla sitt originalnamn och heter bara Barbie-Rolf i mellannamn) hade inte världens mest optimala uppväxt under sitt första levnadsår och omplaceringshundar är verkligen ingenting man ska ge sig in i om man inte har orken eller intresset att bygga upp dem. Jag kände intuitivt att Solo var min hund, det fanns aldrig någon tvekan. Honom skulle jag ha. Oavsett vad det hade krävts av mig hade jag krigat för honom. Men även om mängden kärlek jag hyser för djur generellt, hundar i synnerhet, är oförbrukbar så besitter jag ingen tydlig problemhundskompetens och valde därför relativt snabbt att anlita en hundterapeut. I djungeln av terapeuter hittade jag bara så rätt. Det är otroligt små redskap som krävs för drastiska förändringar och efter två tillfällen är vi redan och nosar på mållinjen.
Det har varit och är helt fantatiskt att få följa hans resa från den lilla ängsliga själen han var när han tog sina första trevande steg i vår hall till den självsäkra livskälskade varelse han är idag. Efter.. nio veckor. Varav endast två (!) i klickerträning.
Med detta träder hans ande mer och mer fram och även om vi besitter en väldigt väldigt genuin kontakt redan så ser jag fram emot varje ny dag tillsammans, därför att vi växer mer och mer ihop. Vi ska bli ett.. medialt team.
Kommentarer
Trackback
