La Bella Vita

En del människor är rädda för att må bra. Kanske har jag varit eller är en av dem. Jag känner mig smutsig och fläckig och tänker att det går aldrig att tvätta bort, att någon fläck ska göra sig påmind under de mest olämpliga tillfällen och då är det enklare att låta bli att tvätta. Och då kan man lika bra spilla ännu mer. Eller bara infinna sig i ett likgiltigt status quo. Jag är rädd för att känna sorg men lika rädd för glädjen. Man skulle faktiskt kunna tro att jag är helt diazepampreppad. Men jag vill plötsligt ha barn. Jag vill plötsligt ha ett hus på landet. Och jag nästan kräks av att höra de tankarna i mitt huvud. Jag är skiträdd. Är man skiträdd är det lika skitenkelt att bara stänga av.

Och ni vet ju, min trötthet. Simpla saker som att borsta håret har dränerat mig. Livet, universum har distansierat sig från mig. From my point of view. Egentligen är det väl helt jävla omvänt. Jag har inte orkat leva och då är det enklare att ge livet skulden för att inte inkludera mig. Fånigt.

Sakta tittar jag bara på när jag själv förvandlas till den människa jag allt annat än vill vara och kastar av mig ansvaret och tänker katastroftankar där jag ser allt sakta raseras. Allt jag byggt upp, hur jag kommer låta det rämna.

Jag, som inte gärna ber om hjälp i det jordiska, kastade häromdagen slutligen ut en vädjan i det andliga i ett stilla Hjälp mig nu. Och så dagen efter kom smset; "Vän, behöver du kanaliseras?". Så snabbt kan det gå.

Ingenting nytt trillade egentligen in. Ingen magic wand lade sorti på min apati. Alltså, det är klart att jag kan gå dag ut och dag in utan att förstå. Jag letar inte efter meningen med livet, inte så. Jag letar efter det som får mig att blomstra. Tror jag. Fast i själva verket sitter jag passiv och låter år av vissenhet gå förbi och hoppas att någon Gud ska kasta vatten över mig och vips ska jag slå ut i full blom.

Äh, jag vet inte. Det kanske kändes som luften liite lättare trängde sig ner i bröstkorgen när jag vaknade. Kanske.