La Bella Vita

Trodde aldrig att jag skulle säga det här, men jag har blivit en riktig mysgumma. En som bakar och pysslar och går upp halv sju en söndag morgon för att tända ljus, svassa omkring och njuta. På väg ut för att kissa med Solo mötte vi en vingelpetter på väg in i hissen efter en blöt och säkert jätterolig natt. Men tänka sig ångesten och huvudvärken han vaknar med.

Det är inte det att jag inte välkomnar den här sidan, för den är ju just mysig (minns ni hur jag har avskytt det ordet förr?). Jag omfamnar alla förändringar i livet, dessutom får jag det bästa av flera världar vilket ju är mitt mission i livet. Jag funderar bara på hur säker man måste vara, att man är redo för det här, när man sitter med ett spädbarn i famnen. Jag VET att livet inte tar slut då.. bla bla. Och att då förändras man och hit och dit.  Jag har avhandlat det här förut, men jag är övertygad om att jag alltid kommer känna en längtan efter dekadens och ansvarslös frihet, även om jag inte hade valt den framför det jag har. Och det känns orättvist att sitta med ett barn i famnen och dra iväg så i tanken. Precis som otrohet. Här sitter jag i vad som ska föreställa en drömsituation men vill vara någon annanstans.

En vän frågade varför jag tvivlar så på det livet. Att det inte skulle vara rätt. Med man, hund, BARN. Hon sa även att det verkar som att jag söker den flyktiga lyckan framför den beständiga. Jag antar att jag någonstans gör det. Många kanske är rädda för flyktighet. Jag är tvärtom. Den är lätt att njuta av i stunden, leva ut max, för att sedan släppa både den och alla kedjor som hör till. Den tråkar inte ut och den blir inte enformig. Och kontrasten mellan den och det motsatta, d.v.s. ångest/mörker/tomhet gör upplevelsen mer rättvisa.

Men även om jag har väldigt svårt att ta emot kärlek, så är jag klok nog att inte rusa ifrån den. Längre.

MYSIG fjärde advent på er då.