Ett liv
Att skaffa omplaceringshund och starta ett nytt jobb med krav upp till öronen samtidigt är kanske inget jättetips från coachen. Vet inte ens vad jag heter längre, men jag kämpar på. Jag har ju det mest fantastiska lilla liv att ta hand om. Hålla om, skydda, rädda, uppfostra, stärka, hela, hjälpa och bara finnas för.
Jag brukar fnysa åt mammor som påstår att de inte har tid att sminka sig/träna/tänka på utsidan/läsa/pyssla etc etc.
I take it back. Med en bebis försvinner liksom allt annat. Att bry sig om sig själv är plötsligt det sista som finns i världen. Jag kanske förlorade hela min identitet sekunden han låg i min famn. Alltså.. det är inte förevigt. Det är startsträckan, den kommer vara omtumlande och galen. Men på andra sidan kommer jag ut. Skitjävla happy - med påsar under ögonen - hundra resor rikare.
Och då, då lovar jag att borsta håret. Och blogga.
Kommentarer
Trackback
