A thousand beautiful things
Åkte tunnelbana idag, vilket nästan aldrig händer. (I vår familj är det taxi eller fötter som dominerar transportlogistiken). Så slank jag in på en liten kiosk vid hötorgsperrongen för att lösa ut en ny triss. Under mina fötter, på det skitiga betonggolvet stod det på ett nött klistermärke "plötsligt händer det". Just att märket var så nött förstörde hela budskapet, det signalerade liksom: här har hundratusentals människor stått och väntat på det där plötsliga, utan utlovad leverans.
Gick iväg för att skrapa, som att min position på jorden kunde få sifforna bakom den gråa mattan att ändras. Skrapade först [X vinsten] rutan som visade en häpnadsväckande tia. Sen: En miljon kronor. En miljon kronor..
Neäh.
Mitt ekonomiska liv förändrades inte där och då, även om en tunnelbaneperrong hade varit ett högst komiskt stället att vinna 10 millar på. Jag är ingen gambler så jag tänker sällan på pengar i överdimensionerade belopp men just nu hade jag ingenting annat i mina tankar så jag lät fantasin galoppera iväg. Vad skulle jag göra först? Av alla fantastiska möjligheter som plötsligt låg framför mig valde jag ändock att placera undan pengarna i någon säker fond. Hur jag än vände och vred på mina resonemang så hamnade jag där om och om igen.
Och det lustiga är att det sorgligt nog definierar mig så hårt som person. Att jag, när jag får något jag så gärna vill ha eller dyrt och heligt önskat mig så blir jag så rädd att tappa det så jag låser in det. Och det är ju inte att leva. Det är inte att vara i nuet. Det är att vara i rädsla som begränsar och förgör. Vill man vidareanalysera det så är det applicerbart på mer komplexa attribut som känslor och relationer. Och voila -där har vi ju mig.
Så trissvinst eller ej, jag blev en insikt rikare. Och istället för att gå och vänta på "plötsligt" så är det en god idé att öppna alla lås och bara leva. Här och nu.
Kommentarer
Trackback
