Helas.

Tvättar både skal och själ dessa dagar. 
I fredags klev jag ur garderoben kan man säga, jag berättade för M och mina föräldrar hur dåligt jag mår. Och nu berättar jag för er. Jaha, tänker ni kanske? Men det är inte bara så. Det är stort för mig att prata om det. Det absolut värsta jag vet är att tala om hur jag mår, att blotta mig så, fy fan rent ut sagt. Att känna sig så liten och sårbar, så mänsklig. 

Men bara att ha fått säga det högt, till någon annan människa har lyft en tyngd från själen och kroppen. Att gråta så att någon ser, herregud! Och att få höra utifrån att det är okej att inte må bra, att man faktiskt kan be om hjälp.
Jag är inte en sådan som tror att någon ska rädda mig, har aldrig varit. Jag är en av de mest självständiga människor jag någonsin mött - på både gott och (bevisligen) ont. Men jag antar att jag måste börja förstå att jag inte behöver bära på allting ensam, att det är dags att våga både be om, och ta emot kärlek och hjälp.

Så från här kan det bara gå framåt, dags för ett nytt kapitel!

Tänk om man kunde skrubba bort skit från insidan lika lätt som från utsidan,
- gå in i en själstvättande bastu.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0