Världens längsta onödiga svammel.
Mia! Bra text. Jag känner igen mig. Inte för att jag har opererat mig eller så, men ambivalensen inför att investera i relationer på jobbet bara för att vara säker på att människor inte talar illa om en eller missuppfattar en. Det är ju egentligen ett ganska ångestladdat skäl. Jag började på en arbetsplats för ett par år sedan där det fanns en äldre klick av människor varav en hade ganska stor makt. Hon började prata med mig och berättade efter ett tag att hon hade "valt" mig som intressant av de nya. Jag blev glad över detta, men var tvungen att lyssna på henne snacka skit om resten av de som börjat samtidigt med mig. Jag mådde illa av det också. Jag var tvungen att lyssna på det för att inte straffa ut mig själv. Detta på grund av att mina två vänner som var riktiga skulle sluta kort därefter. Det är så otroligt lärorikt att öva sig i att inte bry sig om vad folk kanske tänker. Du är modig. Jag har för övrigt kontemplerat restylane i läpparna, men jag är för rädd för vad folk ev. Skulle tycka.
Jae! Åh.. känner så igen vad du skriver. Faan, alltså. Varför allt skitsnack, jag fattar inte.
Som med mycket annat tror jag man föds med ett visst "mod", eller liksom förmågan att gå sin egen väg. Sen förstärks det ju av familj/vänner/omgivning under årens lopp men till stor del tror jag på att man föds in i det. Jag tycker det är så fint av dig att kalla mig just "modig". Det känns som att det handlar om rätten till sig själv, att kämpa för att få uttrycka sig precis som man känner sig. Och att det finns inget alternativ för mig så jag får lova att vara "modig" då. Alternativet är att gå under.
Jag stöter på många som vill göra "mindre" ingrepp som läppar eller kanske någon rynkspruta för att slippa gå och se arg ut eller dylikt. Ibland är jag nog den första de överhuvudtaget outar det för, eftersom de tänker "vem vore hon att döma" och så är det ju. Så jag peppar på och önskar jag kunde ta dig/er i handen och klampa in på närmsta klinik och sen klampa ut och fortfarande hålla handen tills man kommit över den där första tröskeln. För i just dessa aspekter som utseende och operationer har jag få spärrar själv och har svårt att förstå att man motiverar att INTE förbättra sig själv ytligt med att man är rädd för folks tankar. Med tanke på att det är helt okej att färga håret, pierca sig, tatuera sig, träna, banta etc för väldigt många.
DÄREMOT, har jag ju exakt likadana spärrar i andra aspekter som för många säkert är helt knäppa, så även om jag inte förstår att man låter omvärlden hindra en i sin egen utveckling (i det här fallet den ytliga då) så kan jag ända sätta mig in i känslan och summan av kardemumman är bara.. åh jävla frustrerande värld.
Men du.. vad hände med din blogg?