La Bella Vita

Jag mår ypperligt.
Jag är brun.
Jag älskar att leva.
Och kanske märkligaste av allt - jag har inte varit hungrig på 8 dagar.
(Mer än på kuk möjligtvis, men den är ju hemma).

Sitter i skrivande stund på en balkong i Kroatien och blickar ut över Adriatiska havet, med mäktiga berg som tornar upp sig bakom min solbruna rygg. Jag är inte här i syfte att bara dricka cocktails och fnissa i de alldeles fantastiska små gränderna här i dalen som är som taget ur Bröderna Lejonhjärta. Även om det finns på agendan.

Jag är här för att lära mig ta vara på nuet. Att inte jaga rolöst omkring i väntan på nästa och nästa och nästa extas. Jag vill och jag måste hitta tillbaks till det som en gång var mitt kännetecken; mitt lugn. Jag var lugnet personifierat. Idag däremot har jag inte ro att läsa en bok, inte att ta en promenad, jag har inte ro att vara stilla och gilla det. Jag är vad jag alltid föraktat: konstant stressad, både i hjärna och själ.
Jag avskyr det. Det smutsar ner alla mina upplevelser.

Är inne på tredje dagen och känner sakta hur jag helt och fullkomligt kan befinna mig i varje nu och vara ett med alla känslor. Oavsett om det är njutning, längtan, glädje eller sorg. Oavsett om jag äter, solar, umgås, är ensam, promenerar eller som precis nu, får mitt hår fixat. Ingen agenda, ingen jäkt. Sju dagar till och jag är förhoppningsvis och förmodligen i mål.

Vet ni känslan av att hålla om någon som är påväg att ätas upp inifrån och ut av smärta? När vågskålen plötsligt tippat över och ingen tröst finns att ge, mer än den största av medmänsklighet och värme du förmår dig uppbåda. Men den räcker inte, orden räcker inte, känslorna är hopplöst oförmedlingsbara.

När ett ytligt champagnefniss plötsligt övergår i nattsvart sorg. Och ingen vet varför, ingen behöver heller veta just då. Ibland vet man senare, ibland inte. Det enda som spelar roll är att det är igång. 

Rollercoaster, jag vill att alla ska känna. Det finns ingenting finare än att känna.
Du måste våga förstå och veta att jag älskar dig, no fucking matter what.
Nu växer vi.


Progress, changing
Growing then giving up
Somehow we´re never quite prepared

Om det är något jag lärt mig snubblande, under den senare tiden är att lojalitet väger tyngre än alla egocentriska föreställningar i universum. Att alltid tala med - inte om. Skitsnack är så oerhört kontraproduktivt och när ingenting, mer än dina vidriga inre sidor. Jag är inget helgon och jag lever inte alltid som jag lär. Men jag spyr aldrig bakom en rygg jag älskar och bryr mig om. Även om jag är mänsklig nog att behöva rensa intryck och upplevelser i det sociala spel som sträcker sig utanför mitt hjärtas vänner. Och den eller dem jag då tömmer mig inför är någon jag vet förstår mig och det stannar där.

"Det man inte vet mår man inte dåligt av"?

Sånt jävla fucking bullshitcrap. Inte vet? Nog vet jag, alltid.
Jag kan lukta mig till lögn och falskhet på mils avstånd.
Do not bother, verkligen.

Igår natt drömde jag en högst sjuk dröm om en gris. Och grisens stora svarta feta kuk. Han lutade sig dessutom över relingen på en båt för att plötsligt på något weird sätt styra in stora svarta feta griskuken i något annat djur intill sig, som jag inte minns vad det var. Men han stod liksom kvar på bakbenen oberörd, och kuken styrde sig själv.

Mycket märkligt. Försöker hitta en bild på grisens könsorgan för att se hur nära sanningen det hela var.
Utan framgång.

Jag har alltid älskat grisar. Både djuren, men också människor som vet hur man tar fram sin inre gris. Perverterade och påhittiga typer utan hora/madonna-komplex som gillar objektifiering, det är min kopp te.

Symboliken?

Rosévinet i kristallglas, inte för kokett anledning men för den ogrumlade motsatsen. Shakiras Waka waka stimmandes i bakgrund och överallt blommor, blommor som i ett växthus, där någons passion är plantor, deras livsdriv. Bästa vän med fötterna inborrade under mina nerkylda sommarvärmeväntande jeanslår, där ben möts i randig raggsocka. Solidariskt föräldraskap med öron för de sina avkommors egna genomlevelser  inbäddad i tyg-gunga, gottandes i kvällssol som snart pliktar en annan kontinent.

Acceptansen men även känslan av förut. Samtalet om att vara där då, men nu här. Den aldrig ersättningsmöjliga njutningen där vi inget annat kan stava till än sanning. Där ord såsom norm och skyldighet ekar med föraktad ton. Vem är du skyldig, annan än ditt eget sanna?

Sanningen.
Din.
Min.
Och i klimax,
Vår.

Och jag låter hela min kärna älska.
Utan att plikta.

Tre resmål står på agendan inom en treveckorsperiod och jag kurrar nöjt som ett barn dan före dan. Packar väskan idag för det nära men ack så fenomenala resmålet, Vandö igen. Ett par dagar med bästa vän i en chosefri harmonidvala. Lite vin, lite samtal, lite SPA, och lite av allt som Stockholm inte riktigt levererar.

Ni hänger givetvis med. Om ni vill.

Pratar mycket och ofta om ålder, gör vi. Själv har jag ju som tidigare nämnt börjat älska att åldras. Vishet, erfarenhet, insikt, självrespekt, lugn och klarhet.

Jag känner mig som hundratals år i själen.
Och färdig i detta liv. Färdig. My work here is done.

Allt som händer nu, det är bonus. Plus. Extra. Bara, bara för jävla trevligt.
Njut, njut, njuta. Av allt.

Vi har ett eget språk vi två. Reflekterar sällan över det, eftersom det bara är där. 
Men så ibland inser jag hur galet det är. Hon sitter djupt försjunken i sina tankar. Mitt i allt, ett ord. Ett ord i en mening i en händelse som är år gammal. Och jag bara brister ut i garv och förstår, inte bara vilken händelse hon refererar till utan även exakt vad som fick hennes tankar dit. Det slår aldrig fel.

Eller det faktum att vi aldrig behöver säga något eftersom vi alltid vet. Jag frågar trots att jag vet svaret. Kanske likabra, det skulle nog bli rätt tyst annars.

Igår sov hon, tröttmössan, med kläderna på, på golvet. Jag låg, lika tröttmössig, spritt språngande i sängen. Hon älskar att somna när jag bläddrar i en tidning. Jag älskar att bläddra i en tidning när hon är påväg att somna. Sen, när mina ögonlock var två sekunder från att stänga för dagen kikade jag över kanten och viskade: Det här är det bästa.

Jag älskar två människor dyrt och heligt, mest av allt på jorden. Dessa två delar faktiskt på min tid exakt 50/50. Femtio med min man, femtio med min bästis. Jag är genuint lyckligt lottad som kan disponera min tid på detta sätt.

De fyra veckorna som nu följer kommer se annorlunda ut och min bästis kommer få mig till sin egen nästan helt och hållet. Vi ska resa, kvalitetsumgås, njuta och slösa pengar. Vi ska ta vara på varenda minut av denna dyrbara månad tillsammans som vi väääääntat på. Längtat efter.

Om en dryg timme möts vi upp. Det här innan är som att invänta ett rus av något kemiskt.
Man är förväntansfull, nyfiken, redo att omfamna något nytt.
Samtidigt lite rädd, eftersom man är på väg att släppa på kontrollen.

Det enkla med att vara ensam var att allting jag gjorde, borta, var uteslutande roligt. Jag älskade att flänga runt jorden med en liten väska och ville sällan komma hem. Då var vardag och rutin min panikdemon.

Nu älskar jag hemma och jag älskar den jag delar mitt hemma med. Så.. det här blir mitt första experiment i att vara ifrån, och att fokusera på att vara närvarande i det. Inte sakna så att upplevelsen förstörs. Inte krampa längtan efter honom. Det känns lärorikt och spännande.

Introducerar Kärlek för mitt Åland, mest nutid, väldigt lite förflutet liv. Det sistnämnda känns svårt att ta på, men framförallt i dagsläget smått onödigt.

Sitter på altanen intill huset jag ömmar för, på platsen som är av störst betydelse själsligt i min värld, Vandö. Drabbas av lätt hybris och blir överväldigad över det faktum att jag känner mig så oerhört älskad. Precis.För.Att.Jag.Är.Jag.Och.Bara.Därför.

I takt med att jag känner så blir mitt bekräftelsebehov så krympande litet. Ja må tycka och tänka i osynk med många men jag hör gärna deras historia ändå. Och jag behöver inte hålla för min egen mun av tvång. Det finns inga ord som måste ut. Jag hör, jag ser, bara. Och när jag pratar känner jag mig inte provokativ eller attackerande. Snarare insiktsfull och trygg i det.

Fredag bara vi och mamma och pappa. Det var nästan som en ceremoni. Att iaktta dem se inte bara Micke, utan vad vi är tillsammans. Att höra mammas genuina lycka över min zenit. Att skratta pch fnissa ihop. Att höra henne välkomna honom, allt han är. Betona att innaför dessa väggar är det bara tillåtet att vara den man är.

Igår lite fika med nyfiken mormor samt middag med människor som alltid är geografiskt långt bort men ändå är nära. Återigen, ett slags moment som är svårt att beskriva. Det var enkelt. Naturligt. Alla med samstämmig självklarhet: Vilken människa! Det är så rätt. Ni är så rätt. Och inget superlativ i världen gör honom rättvisa. De själsliga sambanden är löjligt tydliga.


Den här helgen kan vara de i särklass mest läkande dygn jag avverkat.
Ever.

Tysta sköna timmar i all sin enkelhet nära mannen jag älskar glider stillsamt förbi och jag kastar in handduken efter en fantastisk dag i vad som är ett fantastiskt liv, med några fina rader ur låten som gått på repeat under min kvällsmeditation:

Jag har aldrig glömt vem jag var
Jag har bara låtit det sova
Kanske hade jag inget val
Bara viljan att finnas kvar

Jag från balkongen:

- "Snart fyrtioårskris för dig din nersupna gubbe. Ska du inte köpa en frääääsig bil"

Gubben från soffan:

- "Jag har skaffat en fräsig flicka nu istället"


Jag säger bara, HAHA.

Som liten var avsked min absoluta plågoande. Jag flodgrät och kände en vemodsskugga över mig helt oproportionerligt stor i sammanhangen. Det rev och slet och dramat var ett faktum, varje gång. Jag har alltid varit en fena på vemod. Ja.. det är därför Karin Boye är min gud.

Idag fungerar det bättre. Jag vill inte ta ut ett hejdå i förväg, jag vill njuta in i sista stund av nuet. Däremot visualiserar jag mig hur ögonblicket ska komma att se ut. Jag målar upp en stor, fin och känslomässigt uttömmande scen, men finner mig själv ståendes där tyst, tom och utåtsett kall. Likgiltig och inte alls jag. Så väller det fram efteråt, ibland direkt, men ofta efter timmar. Kanske till och med dagar. Då blir jag också förvånad över allt jag känner, paradoxalt nog.

Idag var en sån där hejdådag. Även om jag ville insistera på att säga "Vi ses" istället. För det gör vi ju. Och det jag värderar högt i mina relationer att man kan trycka på stopp nu, för att sedan trycka på play nästa gång vi ses. Om det är om ett år eller tio. Allt har hänt, men ändå ingenting.

Jag ringer aldrig mina vänner för att bara prata. Precis lika lite som jag träffas bara för att. Jag menar inte att jag behöver göra något alls när vi ses, men jag vill att det ska kännas som något speciellt. Att det ska vara drivet av lust och glädje, inte av tvång eller slentrian. Jag vill inte kväva och jag vill inte bli kvävd. Jag vill ha ett stort utrymme för mitt och bara mitt liv där ingen ser in. Och bara dela med mig av bitarna jag själv väljer.

Nu gled jag lite av ämnet. Det jag ville säga var att även denna dag när jag vinkade av en alldeles speciell vän så kändes det så mycket mycket mer än jag hade föreställt mig. Inte just exakt då, för då var det kramigt och mysigt och inte helt verkligt. Men när jag trippade iväg på trottoaren där det var livligt och glatt såg jag då bara tystnad och sorg. Det kändes och det gjorde ont och det var tomt och det var ledsamt. En saknad i magen. Någon slags röst säga "fel, fel".

Jag är inte den som inte inser vad jag har förrän det är out of reach. Men det är en hård känsla att inte få vara fysiskt nära någon man tycker om, på en lång lång tid. Även för en enstöring som jag.

Min tisdagseftermiddag spenderade jag på Bauer med bästis, mängder rosé i skuggan och vad som kändes som tusen insikter och tusen cigariller. Och tusen turister ställde sig ogenerat och fotograferade mig.

Tydligen är jag en cirkus i jeans och allt det andra. Ganska kul.. ja för en narcissist.
I en storstad tordes jag inte vara speciellt spektakulär utseendemässigt så det måste vara en aura jag har?

Puts väck är föregående inläggs känslor och entré är det lyckan som gjort. Som det är mest nowadays. Det okonstlade pirret.