La Bella Vita

Jag har tänkt att jag verkligen aldrig ska blogga när jag är nyvaken därför att jag när jag är nyvaken frambringar de absoluta sämsta tankarna i mig. Jag kan för ett par minuter vilja dö, på riktigt, när jag vaknar. Sjukligt otäck känsla. Alltså jag menar paniken, ångesten, som bara rusar och bultar.

Ibland hänger den kvar en stund, kanske tio minuter. Så är nu fallet efter min två timmars nap. Det gör ont i magen, jag känner mig otillräcklig och fel. Liten och hjälplös. Helt betydelselös. Som att ingen i denna värld vill veta av mig. W E I R D.

Så.. då tänkte jag, att nu skriver jag ner detta, som en kontrast till mina annars så lyckofyllda inlägg. Jag har också mina bad moments, än idag.

Alltså.
Det kan kännas tjatigt att om och om igen skriva om hur sällsamt fint jag mår. Energierna som omger mig. Konsensus mellan mig och universum. Lugnet.

Den del av mitt intellekt som alltid reflekterar, kivas och längtar efter att finna nya sanningar är på hold. Inte med flit, det är den självverkande konsekvensen av att jag känner mig uppfylld på alla plan.

"Attrahera värme" var uppmaningen jag fick när jag stod i en förvisso chosefri tillvaro men ändå med inslag av att bara trampa på samma ställe. Min andliga guide bad mig atthera värme. Som vanligt satte jag orden i praktik. Jag var på många plan ofrivilligt introspektiv.

Den enklaste lilla replik, som var tvungen att komma ur en annan mun, för att jag skulle förstå, som reformerade samtliga relationer. Plötsligt stod allt så klart.

Jag vill vara en självständig och självmedveten människa. Det är mina absoluta viktigaste attribut som definierar mig som person.

Men att vara det och samtidigt våga hänge sig andra -

Det är nytt. Det är stort.
Och det är precis det stundande kapitel handlar om.

Anledningen till att jag inte skrivit på några dagar är inte för att jag är död. Det är för att föregående inlägg fortfarande ekar kvar. 2010 var spått att bli ett episkt år av min alldeles egna spågumma. Och hon har haft så rätt. Så fantastiskt rätt.

Säkert tio gånger om dagen blir jag översköljd av lyckorus. Jag älskar så ofantligt mycket så mitt hjärta nästan nästan har sönder bröstkorgen. Revbenen ligger risigt till.

 

 

 

Det finns ingen ände på allt det vackra som omger mig. Och mer blir det, every day. Hemligheten är just Hemligheten. Lagen om attraktion. Att jag affirmerar det jag vill ha och det kommer. Kommer och kommer. Nya människor gör entré, nya känslor likaså. Nya tankar och gammalt fult som blir till nytt fint. 

Jag har fått upp ögonen för blommor. Vi har fått en blomma till vår balkong.
Vill ha mera.

Tankarna faller sporadiskt på en vers ur en av mina favoritlåtar:

Forget what we´re told
Before we get too old
Show me a garden
That's bursting into life

Gårdagen var helt surrealistisk. Alltså, jag är definitivt ett fan av att maxa tid om det behövs men det där var tre kvalitetsdagar i en, verkligen. Således har jag inte gjort många knop idag, men med rent samvete.

Vaknat, pratat, knullat, pratat mer, knullat mer. Ni ska då förstå att det inte är ofta jag lyckas hålla min man i sängen sådär länge om morgnarna. Sänghäng är livskvalitet i en alldeles egen klass i min värld och jag vårdar varenda sekund dyrt och heligt.

Två skrovmål mat på det och en fin upptäckt i att jag har tagit kliv framåt på min resa gällande hur jag ser och värderar människor. Jag känner så tydligt hur jag har vidgat mina vyer och ser således så mycket fint i dem, där jag förut inte såg någonting. Jag känner mig redo att lyssna mer till olikheter och ge elitisten i mig en dänga. Olika bloggar hjälper mig i det här. Olika personer, så olika liv. Och jag värderar inte, jag bara ser. Åh, det HÄR känns verkligen spännande. Jag är redo att med glädje försöka se människor utanför min norm. Redo, redo, redo.

Från sekunden jag vaknade har det vilat en ren och oförklarlig lycka över mig. Jag har välkomnat det och applicerat känslan på dåtid, nutid och framtid. Jag är oerhört tacksam över de människor jag har i mitt liv idag. Och det är så övertydligt att det är när jag är hundraprocent sann mot mig själv, och bara då, som jag mår bra. Det är när jag omger mig med de varma människor jag älskar, det är då ingenting annat spelar någon roll.

Håller mig mer och mer borta från partydekadens, väljer mina kvällar med omsorg. Mitt liv är relativt skandalfattigt nowadays av mycket väl valda skäl. Men..

Igår blev en bakismorgon och frukost i solen med min hunk till en sollapande ensamstund i Vasaparken, till en oerhört fin vinlunch i gräset med en av mina absoluta favoritdamer till en AW fylld av kontrastrika samtal på söder till.. Jaaa. Blev introducerad för en docka med hysteriska sillisar. Hon insisterade med sina galet tilldragande ögon, på att hemgång inte var ett alternativ och drog således med mig på mer rosé i vad som nu började vara en enda blurrig dimma av människor.

Drinkarna sög hon i sig som en svamp. En större svamp än mig, bara det var episkt. Vidare knäppte hon upp min oskuldsfulla studentliknande klänning och slickade i sig av min enorma bröstkorg. På en trappa, i en soffa, och lite varstans där hennes hungriga fingar inte kunde styras riktigt politiskt korrekt.

Ridå. Utkörda från krogen.
Som en generad och lite lätt kåt tonåring.

Vakten med stånd, jag med rosiga kinder. Och dockan så kåt så hälften vore nog. Eller nej egentligen inte, men jag kände mig pryd i hennes sällskap. Episkt, igen.

Hon tryckte upp mig mot skyltfönster. Mot allt hon kom åt mitt på götgatan.

Skandalöst? Lite.

Vaknade idag bakis som ett monster och möter kontrasten i att städa varje vrå av lägenheten, röja, rensa, pilla, pula. Tvätta samtliga fönster. Utmattad kämpa mig igenom toalettstädning ruskigt nära på att lägga mig ner och dö. Följt av mysigt svärmorshäng på balkongen. Med muffins JAG bakade någonstans in between.

Impad av mig själv upphöjt till tio.

Belöning har jag fått, i form av mycket kuk. Mycket, extremt god middag, en whiskydrink och nu med champagne i glaset. Snart trillar två excentriker in hos oss för opretentiöst och skönt sent lördagshäng.

Sms har droppat in om diverese bjudningar ikväll men jag hittar mig själv i tanken att jag älskar mitt nya hemmaliv. Hemma kan vara så... bekvämt. Fint. Alldeles alldeles underbart. Och.. håll i hatten - tryggt.

Stunderna av somrarna jag minns har vi spenderat vid hav, i hav, på hav. Vi hängde mycket i kusingrupp på fyra. Kände mig fel, redan då. Jag minns det tydligt, besvikelsen som så ofta hängde över mig. Känslan av att vara åsidosatt och lite bortglömd. I skuggan av något bättre, något som tog mer plats.

Men. Jag älskade glittret på vattnet, timmarna i vad som kändes som laguner, pinfärsk fisk till middag.
Morfar lade fiskarnas hjärtan i glasburk för oss att ihärdigt stirra på - de bultade så länge trots att de var så små. Trots att de lämnat fiskkroppen. De ville liksom inte förstå kalla fakta.

Pappret vi tillverkade av sjögräs. Spökena. Mattor som tvättades på bryggan. Doft av nyklippt gräs. Rabarbern vi använde som hattar. Utedass. Tält där vi lekte blodig indian. Stekande ormar på klippan. Mårdhundsvalpar. Mormors plättar. Blommor i stora buketter. Håret som envist blåste på fräkniga kinder i båtmotvind. Utflykter och picknick. Hovar, spigg och flytvästar. Morfars invektiv då jag släppte ut fiskarna ur sumpen.
Above all, korggungan där jag älskade att sitta och bara tänka.

En sen blixtstilla kväll lurade mormor resten av gänget, för att helt exklusivt ta med mig ut i ekan, och visa mig hur man ror. Bara hon och jag. Hon tog sig tiden att tålmodigt lära. Jag älskar att lära, men hatar att bli undervisad. Men det gick trots allt, den där sagolika kvällen. Åh, jag kände mig så speciell, så värdefull.

Jag märker att jag har en stor, stor minnesbank som jag låst för att sedan kasta nyckeln i sjön, eftersom det gör ont att se tillbaka på det lilla ledsna barnet. Men nyckeln hade uppenbarligen en flytbricka som jag plötsligt funnit, och är redo att låsa upp, och visst komma ihåg. Nu är det så kolossalt fint. Allt, så jävla fint.

Det finns en viss tystnad från då. En kvälls- och morgontystnad jag minns såväl. Som ger mig ståpäls inte av denna värld.

Jag kan intala mig själv i all oändlighet att stan är mitt hem.
Men jag hämtar all min kraft ur naturen.
Speciellt, ur havet.

Bläddrade förstrött i kvällsblaskorna lika ointresserad som jag är mest, oftast orkar jag inte ens öppna dem. Idag var det dock något som ville föra mig till Per Hagman och Birgitta Stenberg. En intervju i vardera tidning. Och jag föll i förståelsekoma.

Jag känner mig framförallt sedd, men också förstådd och accepterad av ett fåtal här i världen. Två av dem tillbringar jag all min vakna tid med, av förståeliga skäl. Ibland blir jag ledsen av tanken att inte bara få känna mig som ett socialt monster. Ibland är jag oerhört tacksam över motsatsen. Det sistnämna väger tyngre, och vågskålen tippar sakta åt rätt håll, för varje dag, varje år. Jag älskar visheten och säkerheten som kommer med åldern. Jag älskar känslan av att slippa jaga min egen trygghet, konstant.

Alltsomoftast talar min intuition om för mig direkt huruvida en människa ska komma att beröra mig eller ej. En bild, en anblick, en röst. Jag bara vet. Och jag har inte fel. Det händer dessutom extremt sällan i mitt vardagliga liv, att någon dyker upp, som väcker mitt sovande intresse, eftersom jag sällan söker särdeles aktivt. Så läser jag ett par intervjuer med två för mig okända författare och vill genast ringa upp dem och äta en lång middag.

Det är coolt.

Min älskade bästa vän ska bli mamma snart. Nej hon är inte gravid. Inte så snart, men ändå snart snart. Kanske för snart? Jag vill inte bli försummad. Åsidosatt. Gulp.

Helst vill jag vara med genom hela processen. Kanske inte när de tillverkar ungen då men sen. Rätt färg på stickan, muttagluttaren, ultraljud, spring hos barnmorskan, ta reda på könet, läsa mammaböcker, köpa kläder, vara skräckslagen för förlossningen, ta mitt förnuft till fånga och istället lugna henne, räkna ner dagar, känna på monstermagen, prata genom den, göra hennes stackars fötter fina när hon inte längre ser dem, hjälpa henne skölja tarmen för att hon ska slippa bajsa ner sig på BB och sen helst vara med på den stora dagen. Dagen då hennes fina lilla mus ska spricka hela vägen till anus och blod ska forsa tätt ihop med slem, moderkakor och annat smått och gott. Dagen då hon ska vråla av smärta samtidigt som jag super mig full i någon garderob nervös som ett jävla vrak.

Och sen. Sen ska jag lära ungen allt jag kan. Allt jag vet.
Vartenda litet rackartyg i boken. Det blir nog kul det.

Jag tror att jag har hittat ett förhållningssätt till riktigt avskyvärt tråkiga saker. Läs: att jobba. När jag gör det i vanliga fall brukar jag nästan kvävas av tristess, räkna sekunderna och verkligen kämpa för att härda ut. Bita ihop tänderna så hårt så jag får skavsår. Jag är liksom född för att vara ledig, egentligen.

Men nu, nu skrattar jag inombords hela tiden, tänker på roliga saker och applicerar The secret på allt jag kommer över. Ja, åtminstone nästan allt. Och jag ger inte av mig själv till mina kollegor längre, jag har fått nog. Jag har slutat spela allan, jag har slutat få dåligt samvete över att vara tyst på lunchen. Jag har slutat vara en dygnetruntöppen energibank där alla andra får tanka, alla utom jag.

Resultatet?

Ni anar inte.

Därnäst trippade jag hem lyckligt ovetandes om vad som väntade i form av ett perfekt ligg samt paket innehållande klänning som visade mina tuttars dignitet, lite tingel tangel och så småningom också gourmetmiddag och specialbeställt vin från France.

Mjo, jag gillar måndagar.  I synnerhet den kontrastrika varianten.

Morgonen spenderades med mamma och en kort frulledejt. Vidare gick vi till varm spågubbe för att finna själsig pepp.

Först ut var mamma, själv kokade jag av glödheta energier strömmandes främst i överkroppen och ett emotionellt pockande. Jag håller tyvärr alltid inne tårar men när det var dags för mig att dra första kortet bubblade det över. Så spot on. Huvudkortet visade i princip vishet, mäktig lärdom och en förmåga att hjälpa.

Han bekräftade återigen allt jag vet och vad jag behöver förlösa. Jag är på rätt spår och skall så fortsätta. Allt jag behöver ska jag få. Men jag ska sluta lyssna på främst kvinnor som vill få mig att byta spår. Jag ska inte sluta vara snäll, men jag ska definitivt lägga ner människor som trampar på mig. Sluta vara fången i allt jag är. Och gråta lite mer. Surprise. Lustigt nog med tanke på inlägget här under om att leka mycket - det ville han se mig fortsätta. Jag är här för att ha kul, inte moralisera. Och roligast av allt, jag är inte här för att lära mig "för du kan och vet redan".

Jag ska sist men inte minst förmedla från hjärtat. Inte för att vinna poäng. Jag ska inte skriva för andra, men för min egen själsiga vinning. Och där vet jag ju att det finns vissa knutar.

Bara att fortsätta leva, hell yes!

Idag är det mors dag i Finland. Troligtvis kommer jag själv inte bli mor, annat än till en hund eller tre. Och så är jag lite allergisk för kommersiella högtider som tillexempel denna. Eftersom min mami och jag har en själslig kontakt som inte kräver telefonsamtal, träffar eller annan artighetskorrespondens så hoppas och tror jag hon vet vilken betydelse hon har i mitt liv oavsett morsdagsblommor eller inte. Men givetvis är jag hyfsad nog att uppmärksamma och komma ihåg henne som just en mor, på en i kalendern bestämd dag. Och jag blir oerhört glad om pappa gör något speciellt för henne.

Överlag har jag svårt för smör iform av gåvor om de inte är uttalat önskade, överenskomna innan, eller något väldigt väldigt spot on, som kommer genuint från hjärtat.

Therese har gett mig de finaste gåvorna jag någonsin fått, nämligen presentkort på "pill" i olika valörer. Trettio minuter valfritt pill (tänk bort snusk nu) för mig är förmodligen värt mer än en mille på banken. Hon pillar på mig ofta annars också, när hon själv har lust. Och då är det uppskattat, njutbart och väldigt fint.

Men när hon ger det som en present där jag får bestämma tiden och pillets art, då tas det på något sätt till en annan nivå. Än så länge hänger dessa kort synliga bland andra små fina lappar, outnyttjade, men bara vetskapen att de finns där och att hon skrivit det med all tanke på vem jag är, gör att jag smälter.

That's all it takes, för mig.

Halv sex visade klockan i morse när jag full som en kastrull trillade ur taxin och in i hallen.

Förut var det standard för alla mina klubbkvällar oavsett dag. Dekadensen.
Då hade jag alltid en spektakulär och extra extra av allt-kväll i ryggen, inklusive allt som oftast någon form av knäpp sexuell aktivitet. Hade det som princip att alltid gå hem sist, alltid vara värst. Och alltid ha en märklig story att förgylla dagen efter med. Fick någon slags kickar av att bete mig urspårat.

Jag ömmar för och minns alla de galnaste nätter jag härjat på i hundrafemtio, när ordet hämning inte fanns i mitt vokabulär. Dock.. på den tiden var jag alltid lite tom och trasig, visste att ångest skulle hänga på låset timmar senare. Plinga på dörren om och om igen tills jag öppnade och släppte in honom. För han kom, alltid. Det var värt det, men ändå.

Skillnaden denna morgon var att jag var inte tom. Inte heller sängen jag kom hem till.
Och ångest, han har börjat stalka någon annan.

Jag har inte blivit en hämmad person, inte tråkig eller för rationell. Jag är fortfarande jag, i allra högsta grad. Jag ser fortfarande världen genom ögon som tycker att man måste tänja på varje gräns. Och föredrar i viss mån tio drinkar framför en. Men jag fyller inte tomhet med en massa kadaver. Och så tänker jag, innan jag agerar. Tar ansvar. Jag vågar tänka lite längre, och gör det. Blundar inte. Och kanske främst, jag tänker på andra människor, inte bara mig själv.

Saxar lite fredag:
Började kvällen med tjejer jag ser för sällan. Slogs av lyckan, över att ha en sådan oerhörd mångfald i min vänkrets. Ingen, och då menar jag ingen, är den andre lik. Ute i minglet var majkylan bitande, vakterna idioter och drinkborden fel, bara fel. Ohyfsade, tafsande, fattiga småungar. Hua. Jag var sekunder från att kasta in handduken just då de roligaste människorna på stället bjöd in oss till det eviga champagneflödet vid sitt opretentiösa men ack så stiliga bord. Runt fyrasnåret fann jag oss så sittande på ett hotellrum på Diplomat med ett gäng mumintroll. Petra, jag och en massa finlandsvenskar i kostym. Vi tömde minibaren i väntan på deras morgonflight hem och jag språkade vilt och brett om min syn på livet med en miniatyrflarra vin. De ville se mig föreläsa i Finland, eller helst klona mig, såklart. Där och då var min kväll gjord. Inser att allt jag vill är att inspirera, få människor att vända uppochner på sin världsbild. Förmedla mina sanningar och låta andra etablera fragment av dem i sig själva.

Inte renovera, det är jag för lat för. Men typ..  slita ner tapeten.

Först ut var gambianerna. Nu även finnarna. Det här kan bli stort, alltså.

Inser lite krasst att jag varit både lite och mycket berusad varje dag sedan i tisdags, inne på fjärde dagen med andra ord. Jag gör det dock med stil, mannen släpade med mig på en hurtig en och en halvtimmare innan frulle imorse, vem gör det bakis? Precis.

Så sista krafterna går nu i afton tillsammans med två kockolicious tjejer. Sen vilar vi väl en dag eller två.

Med mitt vanliga kackiga jobb blir det aldrig AW innehållande rosé. Bara apelsiner och grönt te. NU är jag dock ledig, men har kirrat ett jävligt smidigt extraknäck som går ut på att jag shoppar och får pengar för det. Shoppa > dricka en chailatte och rapportera > done and done. Således efter en "tung" arbetsdag tyckte jag mig förtjäna en lika tung torsdagsAW med vin, cigarillos och babbelibabb. Passande nog hade min allra bästaste bästis ett par timmar att slå ihjäl med mig just precis exakt då. Resultatet - Stockholms överjordiskt mäktigt goda misosoppa, te och sushi att börja med. Nypa sig, ifall man drömmer. Nytt, de ska börja med brunch. Jag. Dör.

En unge på tre bast råglodde på mig, iförd mystiska glajjor och skrek "Mamma, MAAAAAAMMMA, rosa"
Mamma: "Ja oj vilka rosa läppar"
Ungen hänförd trehundra meter framåt, vred nacken av sig för att kunna glo.
Jag: tummen upp.

Vidare.. de få sol-spots som finns, springtime klockan sjutton på stureplan är lätträknade och definitivt än mer lättpaxade. Jympadojor och jeans med alldeles för mycket smink betyder mer norrmalmshållet. Man får finfint vin, för lika finfint pris. Alla nöjda. Sms om en framgångsrik och betydande morgondag droppar in som på beställning,

Äckligt megadunderlycklig, vill fria till Therese. Typ.

Sedermera, en stilla promenenad fina gatan hem, till min volumiöst fantastiska man, och jag ler mot allt som rör sig, får leenden tillbaka. Alla är lyckliga, kåta, rusiga och kära. I min värld.

Hur kan man inte älska livet, stan och.. allt.

Sander Van Doorn, som är DJ:en med stort D döper min låt,
till SUSHI. Klicka, listen, mesmerize.

SUSHI

I en virvel av feminism trillar jag lätt utanför med mina sneda preferenser:

Gillar när han beställer "skitmat" och cola till sig själv
Men - valfri hälsomat - och ramlösa till mig

Gillar när han betalar
Samtidigt som jag letar läppstiftet

Gillar att behöva hålla hans arm
För att klackarna är för höga

Och om, jag gillar, att han vet allt
och jag (låtsas) veta nada

GUD så hett.

Dag i februari. Isabell på skärmen. Myschitchatet. Var längesen och så vidare. Jag frågar om hon varit och rotat i mina innersta vrår.

Ridån går upp. Hennes röst, den är så mjuk.

"Ja.
Du.. har träffat någon. 
... som du gillar.
... som gillar dig".

Eftersom hjärtat slog trippelvolter satt jag så på mitt nerslitna bussäte och studsade.
"Jaaaaa!!!".
Säkert gned jag röven mot gammalt tuggummi, eller öl, men kunde inte bry mig mindre. Nästan skrek ut i luren min geist, pirret, förväntansfullheten. Och skräcken. Orden hon droppade kan vara avgörande för var jag är just idag. Med sin paradoxalt ödmjuka bestämdhet:

"Håll inte igen nu, du har gjort det hela ditt liv. Släpp"

Paniken. Och. Lättnaden.
Glömmer aldrig ögonblicket.
En order, för mig att ta.

Jag valde att slutligen avväpna mig själv. Inte bara för att, inte för vem som helst. Men för honom, därför att han är den. Och för att tiden var inne. Jag hade nått min själsiga peak på dessa tjugofem år. En dörr, ett rum - öppet.

Det är inte alltid glidfritt. Jag får vänja mig, sakta. Och det är klart jag är rädd. Jag är alltid rädd. Jag krigar fortfarande mot min ständiga byxångest över att bli övergiven. Att inte räcka till, och kastas bort.

Men så är jag lika mycket alltid modig.

"Koncentrera dig på det du älskar hos dig själv,
så kommer lagen om attraktion att visa dig,
fler fantastiska egenskaper du har"