Smärtan som följer med erkännandet kommer att bli ett bittert läkemedel som kommer att återställa dig.

Jag vet faktiskt inte om det är aga för själen eller inte att läsa filosofiska verk. Älskar jag det. Eller är det bara slitsamt färgande? Mycket egocentrisk smärta men ack, en intellektföda likvärdig dyr kaviar. Viljan att lägga mig på ett stengolv med mannen ifråga och dra ett tungt, dramatiskt andetag, den är svindlande. Bli guidad och förtrollad. 

Nu vet jag

Nu vet jag hur mycket du gömde och förteg.
Där var ditt skal.
Men varför har du gömt dig så väl för mig?
Det mal och mal.

Jag vet det.  Jag minns det: en enda sak,
där jag har dömt --
och sedan var ditt inres förtrollade land
för alltid gömt.

Så länge vår kärlek har ett villkor kvar,
om också bara ett,
så länge är vår kärlek en sluten hand --
och oss sker rätt

Från håglös till åtminstone kanståemotprovokatörenimigochläramiglite. Jo precis, valkarusellen. Min andra hälft påpekade försynt att min oallmänbildning (i det här fallet rörande politik) är smått penibel. Och jag är ju föränderlig, formbar. Onödigt att gå runt och vara pinsam om man inte behöver, jag är trots allt intelligent? Började med ljummen entusiasm memorera symboler, namn, pakter. För din skull, för min, för er. Och så röstade jag. Tog mitt medmänskliga ansvar. Inte djupt från hjärtat, men från det djup jag nu hunnit bilda. Tjugofem år skulle det ta.

Vidare kände jag mig då illa tvungen att följa slutproceduren med ett öga. Jobbade med det andra. Första gången kan jag inte bara ge mig hän handlöst.


Well. Tycker att situationen blev jobbigt prekär. Det är ju helt åt helvete.

Vill sticka tillbaks huvudet i sanden. Nu.




Fotnot: Detta innebär inte att jag är öppen för politiksamtal på fest.

Universum:

Nu ber jag att du samarbetar med mig.

Jag tror på mig.
Jag tror på det här.
Jag vill det här.

Jag ser det redan.
Det är mitt.
Alla bitar ska falla på plats.

Och alla ni andra som själsligt kan se till att detta sker.
Gör det.

Law of attraction.

Det är mitt
Det är mitt
Det är mitt

Snubblade över en sån där damtidning igår. Jag har älskat dem sen jag var barn, i smyg. Plöjde igenom högen på mormors nattygsbord när de andra stojade nere på stranden. Det som berörde mig var alla reportage ur främmande människors liv. Jag sökte efter så många svar redan då.

Anyway. Tidningen igår innehöll en artikel om ett äldre par och deras nyckel till livslång relation. Att prata. Att inte falla ner i den där tystnaden. Att inte gå från kärlekspar till ett stumt sällskapspar.

Jag är urusel på att prata. Riktigt kass. Dels för att jag inte alltid känner för det. Dels för att min pappa inte är den mest talföra typen, och jag diggar min pappa. Jag tycker han har en imponerande integritet.
Den där integriteten som varit en utopi för en teatraliker som jag.

Men mest handlar det om rädsla och, tadaa; min taskiga syn på mig själv och mina behov. Vad jag behöver och vill. Och jag måste utmana det i mig själv. Dock inser jag, att det inte alltid är helt okomplicerat att ta reda på vad man verkligen behöver.

Och vad som är.. självbedrägeri.

Jag saknar naturen så det värker i hela min vänstersida nu.

Efter en månad med köpförbud och många känslor i påföljd försöker jag rannsaka mitt köpbeteende och materialisten i mig. I jämförelse med vad jag hör och ser skulle jag ju kalla mig väldigt ickespenderande. För att vara en fåfäng tjej iallafall. Mitt shoppingbeteende är rena rama drömscenariot i det avseendet att jag handlar så lite OCH så billigt.

Jag är en riktig liten arbetarpiga och har verkligen jobbat häcken av mig för bland annat sjuttiotusenkronors tuttar och långresor, så kalla mig allt annat än spoiled. Jobbade dubbla skift alldeles för länge och sade upp mitt liv för ett halvår. Jag pantade tomburkar under gymnasiet och levde på gröt för att ha råd med två klädesplagg i månaden. Jag har aldrig bett någon om pengar. Möjligtvis lån, som jag varit noga med att betala tillbaks. Och då i riktiga nödfall. Sneglat lite på vänner och deras givmilda släkt/föräldrar/arv/younameit men ändå inte förstått. Kan man få pengar, bara sådär, utan att klippa gräset?

Jag tackar mitt ekonomiska sinne som kan gå till extremer när det krävs. Mina egna surt förvärvade pengar, jag har vårdat varenda krona. Jag försöker inte samla någonslags pluspoäng. Bara förklara situationen, som den är.

Jag spenderar cirka åttio procent av mitt surfande på internetiansk fönstershopping. Jag lägger massor med prylar i kundvagnen. Men jag slutför sällan köpet. Därför att mitt samvete säger nej. Jag fasar för att gå på stan för att min hjärna skickar guilt guilt guilt över mig så fort jag står i kassan. När jag unnar mig en spektakulär upplevelse, oavsett vad, mår jag dåligt efteråt.

Eller.

Så blundar jag. Slösar, köper, bjuder. Och förtränger.

Jag måste antingen slå av totalt och dra iväg. Åka taxi för tusenlappar.
Eller så måste jag tänka över varje köp. Planka på tuben.

Precis som hetsätning eller svält.
Knullmaraton eller celibat.
Svinfull eller spiknykter.

Antingen - Eller
Svart eller vitt
Ingen gråskala
Ingen balans


Och där har ni mig. Som jag är mest.

Jag är ofantligt trött. Så trött så jag inte hittar någon metafor att måla det med. Dels är jag sömnig, konstant. Jag vill sova, kan jag snälla få sova i hundra år, lägga min blykropp ner för en evig vila. Idag vaknade jag halvtre efter åtta timmars stocksömn. Jobbade en och en halv timme (!). Sen sov jag igen, en timme eller två. Nu har jag snart jobbat tio timmar och tror på riktigt att döden är nära. Hela förra veckan ville jag bara ligga ner, varje rörelse ett maraton. Och det vill jag påstå - den känslan är som ett fängelse. Att befinna sig i detta tillstånd på ledig tid är en sak. Men att jobba, herrejävlagud. Jag häller i mig mängder lömskt koffein och snabba giftiga kolhydrater i ett desperat försök att få energi. Det har gått så långt som till godis och kakor, förstår ni? KAKOR? Äckligt.

Men så är jag trött inuti, också. Det känns.. som att jag hållt andan så länge så läpparna är blå. Utan att veta om det. Jag har hållt andan och så plötsligt, något har fått mig att ta ett djupt andetag. Men syrebristen har redan gjort sin skada. Jag vet inte hur, när, varför - jag vet ingenting.


Det är något jag behöver just nu. Jag förnimmar ett behov. Ja, utöver sömnen då. Sömnen pockar på som en slags förklädnad för något annat.
Men jag vet för guds skull inte vad.

Slås hårdare och hårdare över faktumet att världen krymper för varje dag. Jag som inte överhuvudtaget är någon social typ (längre) kan aldrig röra mig bland nya människor utan att hitta gemensamma nämnare. Oavsett krets. Trots att jag kallt klippt alla band, bara vinkat au revoir och aldrig vill se bakåt igen. Dessutom två gånger. Trots att jag slitit som ett djur för att skapa en verklighet där bara nu och imorgon är viktig. Och sökt mig långt från det som var.

Det slog mig.

Förmiddagar är inte min favoritdel av dagen. Bara om den innehåller en två timmar lång frukost, i sällskap antingen av någon jag älskar, eller en fantastisk livsstils-/fotoblogg.

Jag är relativt orolig i själen, konstant. Inte ADHD-orolig, men ändock. Har inga som helst problem att ta det väldigt easy kroppsligt, fysiskt, däremot känner jag sällan att jag vilar. Jag jagar varenda vaken sekund. Att meditera är ett dödfött projekt. Gud vad jag är fångad i min neurotiska hjärna. Jorå, visst är det därför kemiska substanser tilltalar mig, för då blir jag på sätt och vis befriad, lite sinnesslö liksom. Men alkis eller narkoman var aldrig min plan så jag letar ständigt efter det där lilla, äkta, naturliga och enkla som får mig av banan. Eller på. Beroende på hur man ser det.

Du ska inte behöva se för att tro.

Att jag har en dragning åt det dekadenta hållet är inget som min andlighet fäller krokben för och mina tisdagar varje jämn vecka ger jag inte upp. Sov till 13.30 och sitter i skrivande stund på balkongen iförd en see through leopardklänning, päls och snygga heels med en cigarill i mungipan och ett glas champagne som bubblar skönt i halsen. Snart kommer min man hem, jeeeej!

Drömmer om en värld där alla gick runt i latex, 15 cm klackar och sotade ögon. Alltid.

Svaret lät inte vänta på sig. Ett betydande sms om min problemsituation med huden trillade in imorse och min förmiddag blev oerhört känslosam. Tårar har gnidit i halsen, parallellt med en inre dialog, främst frågeställningar. Jag har mycket att processa i själen, mycket skit att sortera. Men jag känner att det kommer en vändpunkt. Tack I för att du är kanalen, och tack ni som utmanar vem och vad jag är, inte är, och ska vara. Uppenbarligen är det här något som behövs, just nu, just här.

Well. Nu har jag stått framför spegeln två morgnar irad och faktiskt brutit ut i tårar över hur mitt ansikte ser ut. Jag har hållt mig så här länge, jag har ignorerat och stängt av. Jag är inne på min sjunde månad med acne i hela ansiktet, och halva halsen. Och det är inget hittepå, det är inget överdriv. Det är sant och det är sorgligt.

(Det syns inte på mina bilder tack vare ljussättning och retusch)

Jag är hudterapeut och ser ut som en pubertal tonåring. Jag vet inte hur många människor som påpekat och frågat vad som är fel. Påpekat på ett fint sätt att jag ser förjävlig ut. Och jag vet inte heller hur många som sagt detsamma: gå till en läkare. Men jag förmår mig inte. Det är som att jag innerst inne vet att det är något jag inte vill höra som kommer ligga på läkarens tunga. Alternativt att jag får en kur antibiotika som torkar ut varenda slemhinna i min kropp. Men sen då? Eller än värre, ingen hjälp alls.

Ända sedan det bröt ut har mitt självförtroende gjort ett djupdyk ner i avgrunden. Att träffa nya människor, som jag i vanliga fall redan ogillar känns just nu som ren och skär själatortyr. Att stå i solljus där jag vet att de blottas till en grad där jag känner mig rentutsagt äcklig är förskräckligt. Att tvätta ansiktet morgon och kväll och behöva se mig själv i spegeln, det är verkligen en plåga. Jag känner mig aldrig fin, någonsin. Ändå kan jag inte sluta spegla mig och hata hur jag ser ut - vilket, tro mig, är något som får mitt humör att vara ständigt kasst. En riktig surpuppa, det är jag.

Jag har alltid älskat mitt ansikte, min lena porslinshy. Den var min vän. Nu är det en vidrig ovän.

Jag kan inte påstå att jag testat speciellt mycket. En AHA-kur. Tjärtvål. Och Exuviance som varit mig trogen i två års tid. Jag gav upp hoppet efter syrakuren. Syran har varit mirakulös under den tid vi jobbat ihop, både på mig och på andra. Men inte ens den.

Det må låta ytligt, och det bryr jag mig skit i. Jag ber er på mina bara knän, om det finns någon hudläkare ni kan rekommendera, om det finns något i hela universum ni tror kan hjälpa mig. Bara SNÄLLA - skriv, innan jag tar en osthyvel och bara hyvlar av hela jävla skiten.

There - I said it.