Girrrrl, you'll be a woman soon
Slås hårdare och hårdare över faktumet att världen krymper för varje dag. Jag som inte överhuvudtaget är någon social typ (längre) kan aldrig röra mig bland nya människor utan att hitta gemensamma nämnare. Oavsett krets. Trots att jag kallt klippt alla band, bara vinkat au revoir och aldrig vill se bakåt igen. Dessutom två gånger. Trots att jag slitit som ett djur för att skapa en verklighet där bara nu och imorgon är viktig. Och sökt mig långt från det som var.
Kanske just därför? Som en slags skugga i mina hasor resten av livet. Tro inte att du någonsin kan smita, det förflutna suddas aldrig ut. Naivt kanske att tro att en stad med ordet "huvud" framför, ska befria. Naivt kanske att tro att nyckeln är att avsäga sig ett ansvar som är tatuerat i dermis, svagt lysande genom epidermis, och således en dödfödd idé. Det som är sagt och gjort är där. Och det kommer ta precis den plats jag tillåter, konstant redo att förgöra. Du kan välja att kröka ryggen, eller så gör du det inte.
Som min själsfrände brukar säga:
Det handlar om något så banalt som att förlåta sig själv.
Kommentarer
Trackback
