La Bella Vita

Igår träffade jag en vän jag inte sett på år. Tre år, tror jag det blir. Vi tog en sextimmarslunch för att ta igen lite tid men det var som om det var en månad sen sist. Såna vänner är de bästa, man ses, ingenting känns konstigt och det är bara.. härligt.

Vi träffades i gymnasiet. Åh, vad jag kan sakna kravlösheten. Den superenkla skolnivån, sovmorgnar och spontana festkvällar med GB-gubbar i släp på vägen hem. Eller sakna, jag vet inte vad man använder för ord egentligen. Jag skulle ju inte vilja hoppa åter i tiden, just där och då insåg man ju inte hur bra allting var. Då kände man sig väl fången och ofri.

Jag vet inte vad jag har för fel. Iförrgår när jag skulle lägga mig på kvällen försökte jag förtvivlat att njuta av det faktum att jag var ledig nästa dag. Det gick väl sådär, visst var det skönt.. men ja. Så igår när jag skulle lägga mig tänkte jag "åh om jag ända kunde få gå tillbaks i tiden till föregående kväll och känna den där känslan av att vara ledig nästa dag". Fast den känslan fanns ju inte. Åtminstone inte som jag inbillar mig. Jag är bra på det där, att återskapa känslor som aldrig existerat. Jag brukar tänka på hur jag ska förhålla mig känslomässigt till olika händelser, t.ex. på min första semesterdag ska jag känna si och så, oj vad jag ska njuta och ta vara på den känslan där och då. Sen kommer den dagen och jag känner återigen att visst är det trevligt och fint och allt - men inte alls som jag målat upp och föreställt mig, med en liten närvaro av besvikelse. Man kan ju liksom inte känna något man inte känner. Eller kan man?