As nude as it gets.
Det har öppnat en LPG-salong i huset bredvid så jag tänkte ta en sju veckor lång kur. Det är inte bara jättejätteskönt, det gör underverk för kroppen. Så nu kastar jag kläderna för er och visar min konstnärliga kroppsstrumpa. Naknare än såhär blir det inte!
Planer.
Bekännelser av en sillis-snärta:
Om sjärtsmärta,
och sitt introverta hjärta.
Så skulle min självbiografi heta.
SmakLöst
Komiskt nog efter mitt kärleksfulla inlägg om männen i min vardag fick jag ikväll kommentaren. "Hon ville väl se om du är lika slampig som du ser ut". Och där kunde det fallerat, men det var bögen som sa det. Och det var på ett för vissa, kanske oförståeligt sätt en komplimang eftersom min stil inte är speciell slampig these days. Jag har inte tryckt ner min röv i en minikjol på månader. Så om jag utstrålar slampighet ser jag det som ett bra tecken. Jag är fortfarande jag, och behöver inte ens anstränga mig. Sweet!
En vän till en vän frågade om jag medvetet OCH frivilligt såg ut som en knulldocka. Kanske en fullt normal fråga för den gråa massan, men min retur blir då. Ser du medvetet OCH frivilligt ut som en fashionista? Seriöst. Om det är något jag verkligen inte förstår mig på så är det mode, men jag pissar inte på din modemedvetna vän och frågar om hon är på riktigt.
Intresse. Smak. Uttryckssätt. Stil. Identitet. Wh-aaa-tevvver.
Värdera och ifrågasätta? Varför.
Såja. Det var dagens moralpredikning.
Från slampan som inte är så slampig längre. Men ändå.
M Ä N
Med en pappa som inte varit överdrivet mentalt närvarande, en storebror som varit än mindre dito, en drös med män som utnyttjat min taskiga självkänsla och det faktum att jag således aldrig haft några riktiga vänner av manligt kön, plus att jag jobbat i kvinnodominerande yrken där småfeta självgoda manschauvinistiska auktoriteter klappat en på stjärten, har jag varit smått neurotisk kring män hela mitt liv. Inte helt oförståeligt kanske om man frågar vilken hobbypsykolog som helst.
Faktum är att det var när jag träffade Micke jag insåg att män är människor. (Och att inte alla lider av hora/madonna komplex).
Idag är min närmsta chef en man. Han är fin mot mig. Väldigt osexuell och omtänksam. På min utbildning var det jag och en drös män. Även dem, väldigt osexuella och hålla-handen-på-axeln-och-fråga-hur-mår-du-snälla. Den enda som kommenterade mina bröst var, ta-daa, bög. När jag är på jobbet är där förvånansvärt mycket män. Ja, visst en del har den där blicken, men långt ifrån alla. När vi får åka gratistaxi hem från jobbet har jag snällt fått åka med ett par män som ska åt samma håll. Trevliga, enkla män. Män, män, överallt män. Och jag bara är. Och det funkar fint.
Det gör mig glad. Jag skiter i om de sedan går hem och runkar eller om de i all min naivitet fnissar bakom min rygg, jag menar inte att jag älskar just de här männen. Men jag älskar att jag slipper gömma mig för dem. Att jag får känna mig lite lite helare. Och inte så jävla uppfuckat weird.
Det gör mig glad. Jag skiter i om de sedan går hem och runkar eller om de i all min naivitet fnissar bakom min rygg, jag menar inte att jag älskar just de här männen. Men jag älskar att jag slipper gömma mig för dem. Att jag får känna mig lite lite helare. Och inte så jävla uppfuckat weird.
Tisdag
Det var längesen vi sågs, eller ja, sen ni såg mig. Här är jag en helt ordinär tisdag. Anledningen att jag tog kortet var för att jag stod med ytterkläderna färdigt på tio minuter för tidigt. Alltså inte för att det egentligen fanns en agenda. Anyway, jag är också trött och tråkig ibland, men givetvis - rosa. Och med den fåniga putmunsminen.
Plötsligt händer det.
Jag längtar ingenstans. Jag är så mycket i nuet, som jag aldrig tidigare varit.
How easy I died without poetry
*
Världen strömmar av smuts, tomhet fyller den. Sår, som dagen slagit, läkas, när kväll är inne. Lugn, lugn jag huvudet lutar mot en helig syn, ditt dröjande minne. Tempel; tillflykt; rening; helgedomen min! På dina trappor undan mörkret räddad trygg som ett barn somnar jag in.
Those boobs
Varje morgon när jag vaknar sätter jag mig upp på sängkanten och speglar mina bröst i alla tänkbara vinklar. Dagsljuset som strilar in mellan gardinerna gör att de ser helt fantastiskt stora och plastiga ut och för en stund drömmer exhibitionisten i mig sig iväg till porrfilmsbranschen. Sen fotograferar jag dem i jakt på den perfekta bilden och funderar vem som kommer uppskatta ett sådan morgonmms. Nadine kanske? Och Petra. Micke förvisso, men han ser dom ju hela tiden.
Anyway. Det jag skulle komma till är, att det är ett fenomenalt sätt att börja dagen på. Ta sig en titt i spegeln och berömma sig själv för sina unika och alldeles underbara features man har. Heja!
En bra affär har två vinnare
Jag vill skriva, ni får inte tro annat. Men orden hittar inte fram.
I think I'm back
Igår kändes det som att livet återvände inne i mig, efter att ha varit svävande en bit bort i en sisådär tre veckor. Stress/press är min största fiende. När det är mycket att göra och lite, eller bara mindre tid, så går psyket i total strejk. Jag blir en tunnelseende arbetshäst, trots att jag kanske drar en tom vagn samtidigt som någon annan drar ett ok. Jag är bra på det - att jämföra mig. Look around, alla andra kör på i tvåhundra och tycker en god natts sömn hör till pensionärslyx. Eller kan inte ens tänka tanken att det skulle vara socialt accepterat att dra sig undan. Man måste typ vara en artist, skadad efter ett liv i rampljuset för att vara befogad det livet.
Jag tros har varit en luffare i tidigare liv. En dagdrivare, lebeman, vivör, livsnjutare - kalla det vad som. Drömma, gå, leva, drömma, njuta.. Precis så. Fragmenten som hänger kvar är högst påtagliga. Vi satt i parken idag, jag och min bebis. Satt där sida vid sida och iakttog livshetsen. Jag känner honom inte tillräckligt väl än för att veta om han levt många liv, men det känns så. Två hundraåriga själar en söndag i solen på en parkbänk.
Det är liv.
Inte det här.
Ett liv
Att skaffa omplaceringshund och starta ett nytt jobb med krav upp till öronen samtidigt är kanske inget jättetips från coachen. Vet inte ens vad jag heter längre, men jag kämpar på. Jag har ju det mest fantastiska lilla liv att ta hand om. Hålla om, skydda, rädda, uppfostra, stärka, hela, hjälpa och bara finnas för.
Jag brukar fnysa åt mammor som påstår att de inte har tid att sminka sig/träna/tänka på utsidan/läsa/pyssla etc etc.
I take it back. Med en bebis försvinner liksom allt annat. Att bry sig om sig själv är plötsligt det sista som finns i världen. Jag kanske förlorade hela min identitet sekunden han låg i min famn. Alltså.. det är inte förevigt. Det är startsträckan, den kommer vara omtumlande och galen. Men på andra sidan kommer jag ut. Skitjävla happy - med påsar under ögonen - hundra resor rikare.
Och då, då lovar jag att borsta håret. Och blogga.
