Mammor
Mitt älskade lilla lurviga hjärta, som med kräkningar och diarré hållit mig vakande till 05.30 i morse ligger nu utslagen vid mina ben, troligtvis på väg att bli bättre. Att lägga sig ner på ett kallt toalettgolv för att bara få finnas nära kändes som en total oklanderlig självklarhet och det faktum att det sedan när tillfälle slutligen gavs att sova, inte gick att få tag i sömnen, det är märkligt men fint.
Jag har inte bara välsignats med större respekt för min egen mamma men även för mödraskapet i stort. Att det så naturligt skyfflar undan de egna behoven för att bana väg för någon mer behövande. Att det framkallas hos en sådan som mig, som inte alls är en omhändertagande person naturligt. Bara så enkelt, liksom.
For Every Action
Läste en så härligt uppfriskande intervju med
Alexander Bard. Han lyfter fram sig själv som en frimodig man med raka icke-ursäktande åsikter och tycker som jag att sexköpslagen är helt åt helvete fel. I en given fråga fladdrar han hastigt förbi perioden i sitt liv då han bodde i Amsterdam och sålde sex, givetvis för att journalisten såg en smaskig chans att skapa en skandalös rubrik.
- "Du gillar att provocera va?"
- "Provokation har inget egenvärde. När folk anklagar mig för att provocera så är det oftast för att man inte vågar tänka tanken att jag faktiskt kan ha rätt. Jag ser det mer som en presentation av en tanke. Att anklaga mig för provokation grundar sig oftast i inskränkthet"
Han använde ordet anklaga. Som att provokation är något fult. Och det är det väl inte alltid, det kan lyfta fram ämnen som behöver komma ut i ljuset och vidare leda till en positiv debattutveckling. Men att provocera för provokationens skull, och för att bli sedd och bekräftad, ja visst finns det något litet och sorgligt i det. Och jag har kanske varit där och vänt ett par gånger. Men vem har inte det, någon gång? Däremot har jag ofta känt en pockande lust att diskutera ämnen som inte hör hemma på det där minglet, just för att mingel är så förbaskat jävla urtråkigt. Och för att jag ingenstans känner att jag behöver dö med egenskapen street smart i min repertoar. Jag brinner inte helt okänt för horor och porr och dess komplexitet. Men om inte för att undvika att bli just anklagad för att provocera så är det ju slöseri med en hel del energi att börja härja hejvilt om t.ex. lyckliga horor. Som kunde få utlopp i t.ex. en bok. Eller en föreläsning. I forum som folk aktivt väljer därför att de vill. Emellertid behöver jag än mer iver för det, för jag är ju inte direkt först.
Jag tror, att jag slutit mitt skal en aning. Jag känner inte behovet av att hela tiden få ut min åsikt till höger och vänster. Och jag tror, att jag kan sitta passiv i en diskussion om ett ämne där jag egentligen har massor att dela med mig av. Både erfarenhetsmässigt men också i tro och vilja. Jag ser den utvecklingen som ett tydligt tecken på att jag inte är ute efter att provocera, alls. Längre. För han har så rätt, Bard. Det finns inget egenvärde i det.
Jag lyfter gärna bladet från munnen. Men föredragsvis när någon ber mig. Och föredragsvis för öppna människor som har förmåga att reflektera själva. (Och såklart, i min egen blogg). Jag skulle gärna försörja mig på att sälja sex. I alla varationer. För tro mig, det går att variera i oändlighet. Men jag vill inte flytta till Amsterdam, och jag börjar bli tillräckligt gammal för att oroa mig för min pension. Och jag vill inte behöva kringgå lagen likt en hetsig iller, jag är för trött för det. Det är dock något jag alltid tänker stå upp för och där drar jag jag en tydlig gräns om du vill komma in i mitt liv. Om du anser dig besitta rätten att moralisera över mitt eller andras sexliv och sedermera ett eventuellt yrkesval, då har vi nog inte så mycket att dela i livet. Jag strävar fortsättningsvis efter frimod och mångfald.
Och så en liten slutparentes. Jag läste precis ut Diablo Codys Den osannolika strippan och rekommenderar den varmt. För språket. För humorn. För inblicken i strippsmutsen. Och för att den är brutalt icke-provokativ, bara varm och ärlig.
Bad news
Mina jävla blodprov var sådär herrrregud-så-frisk-bra, så jag drog en djup suck. Hennes tips var att styra upp ett rutinliv och undvika laktos. Baaah. Jag känner mig fortsättningsvis sjuk, så är det. Vad mitt blod än må tycka. Och jag är inte, och har aldrig varit rabiat hypokondriker.
Någon som känner till en top notch homeopat i stan? Let me know.
Och nu lovar jag hålla käften om detta hädanefter.
Hej.
Mitt intellekt står stilla. Skriftligt anyway.
I'd like everything
Tröttheten fortsätter plåga mig. MEN, jag har varit hos doktorn. En eloge till mig, jag gick och gav mitt blod. Och vet ni vad, nu önskar jag så innerligt att jag är sjuk. Jag bryr mig inte vad det är för fel, bara jag får ett svar. Och medicin. Är jag dödligt sjuk så är det också fine, allt bara jag slipper gå runt trött resten av livet. Oh, the drama tänker ni. Men jag skojar inte. Jag kan inte identifiera mig med en trött, hängig människa med en molande huvudvärk. Utan orsak.
När Isabell kanaliserade mig första gången var en av de mest minnesvärda kommentarerna från min andliga guide att den jag är idag och den jag var, har hamnat alldeles för långt ifrån varandra. Jag måste hitta barnet i mig igen, för det är vem jag är. Senaste medium jag besökte, som jag inte känner, gav mig även han direktiven att leka mer i livet. "Have fun! You need to recognize your inner child".
Det är rätt.
Jag vet bara inte vad. Eller kanske vem? Som ska hitta mig där bakom, och dra fram det.
Bara en sån sak, när skrattade jag senast? På riktigt.
No pills - no hills.
Jag levde alltid gränslöst när jag var ensam, därför att jag inte var rädd för att dö ifrån någon. Eller. Ja, familjen. Men när jag lämnade boet frigjorde jag mig ändå tillräckligt för att känna mig ansvarslös. Och jag såg ingen annan. Det fanns aldrig någon jag behövde eller ville dela
mig med. Jag var min och besluten likaså. Jag ville hellre leva fritt och riskabelt, än begränsat och tryggt. Det var skönt. Då.
Jag vill fortfarande inte känna mig begränsad. Men den jag älskar mest i hela världen begränsar mig aldrig. Han bejakar vem jag verkligen är och det är därför det är vi. Han ger mig utrymme, frihet och kärlek. Han ser mitt ljus, men känner till mitt mörker. Jag har fått ge egoisten i mig en törn, för honom. Tänkt en gång extra, för honom. Men inte till den grad jag gör idag. När vi är tre. När det finns ännu ett liv, helt beroende av vår tillit, kärlek och värme.
Att inte ta det där partypillret. Att inte åka i den där främmande bilen. Att inte följa med på den där efterfesten. Att inte skita i när och var jag vaknar. Att inte välja spänningen och ovissheten, för att fylla spannen med ett hål i botten, för att min destruktivitet är otyglad. Men, att ta: Ansvar.
Det är inte bara jag jag jag. Nu är det vi vi vi. Jag säger inte att det är lätt, för det är trots allt en stor del av mitt naturliga jag, som jag sakta släpper iväg. Och jag är fortfarande en depraverad, omoralisk och frisinnad människa. Min utopiska dröm om livet som en stor orgie av dekadens, sprit, porr, droger, kärlek, värme och frimod rycks inte iväg bara sådär. De som väljer det livet har min fulla förståelse.
Men det jag säger är att jag väljer att se något annat än mig själv. Och att vad det nu betyder i uppoffring så står jag här, redo för en helt ny resa. Beredd på vad som än krävs för att bli en mindre egocentrisk, och mycket varmare människa.
Klärvoajans
Om jag skulle varit drop dead gorgeus när jag var ung, eller ja, yngre, så skulle jag aldrig ha gjort minsta ansträngning till att utveckla någon personlighet. Så fucked up har jag varit gällande utseende. Jag trodde på fullaste allvar att reinkarnationen gick ut på att man blev snyggare och snyggare i varje liv. Och mina förebilder var aldrig några spektakulära människor kända för andra features än sin yta. Bara hårdsminkade porrbrudar. Jag menar inte att hårdsminkade porrbrudar inte kan vara spektakulära människor på andra sätt, men jag såg spektakulärt perfekta skal, ingenting annat.
Och jag menar inte att det är fel. Jag tycker fortfarande porrbrudarna är de snyggaste. Jag tycker utan tvekan överdimensionerade läppar, tuttar och allt som ser plastigt och fake är hetast, annars skulle jag ha tagit ut mina implantat och sminkat av mig för länge sen. Även om jag ser vackerhet i andra typer av utseenden. Och coolhet i vissa. Faktum är att det är få stilar jag finner helt ointressanta.
Men det var när jag seriöst tog tag i mitt intellekt och styrde upp mitt liv som jag blev (i mina ögon) snygg. Dels för att jag äntligen kände mig trygg i mina val men också för att jag verkligen behövde förståelse för vikten av balansen mellan inre och yttre för att nå zenit. Jag vet att jag har nuddat vid detta mer än en gång, men idag slog det mig bara så tydligt att just den här vägen var meningen för mig. Jag hade slutat som fattig uttjatad utvikningstjej utan ambitioner om jag bara hade haft ett utseende att luta mig mot. För jag är lat, det kan man inte komma ifrån. Och jag är frimodig nog för att visa mig naken för hela världen. OM. Om det inte hade varit för mina komplex som hållit mig tillbaka.
Komplexen är dock relativt frånvarande idag. Jag vill inte framstå som någon klämkäck och förljugen människa som plötsligt säger mig älska mina fysiska nackdelar (vilka de nu än må vara). Inte heller tänker jag påstå mig acceptera dem och således slippa undan deras påverkan. Däremot så anstränger jag mig för att vara den bästa versionen av mig själv. Och jag ser mig själv ungefär i mitten av min förändrings- /förnyelsefas, som pågått ett par år. And I love it.
Som tonåring sa jag upprepade gånger att tjugoåtta skulle vara mitt glansår. Alltså inte 2028 utan som tjugoåttaåring. Jag vet att jag brukade säga att jag skulle vara som snyggast då. Därför att då kommer tiden vara inne när jag kan hantera det på ett harmoniskt sätt. Då innerhar jag balansen och då förtjänar jag den skönhet jag jobbat för och inte bara råkat fötts med och utnyttjat.
(Och jag har inte fel när jag förutspår saker, så nu bara MÅSTE ni följa mig ett par år till, eller hur?)
Utvärdering livet, mars
På lördag har det gått två månader sedan jag kickstartade mitt nya liv som hemmafru light och började jobba deltid. För sju veckor sedan gjorde även vårt lilla håriga mirakel entré, och vi blev en familj. Idag, precis exakt idag är dagen då jag känner: Pheeeew. Omställningen har inte varit skitsmidig, jag har undrat i stunder hur jag ska få luft. But now.. Nu känns det som en stor luftmadrass blåsts upp under mig och jag kan lycklig guppa på ytan igen. Njuta. Vilja. Våga känna efter.
Och jag känner mig lycklig.
Efterlysning
Hjälp! Den här underbara lilla varelse skulle behöva lite sällskap på måndag.
Om så bara en timme är det guld värt. Någon gång mellan 9-15. Om inte får jag punga ut tusentals kronor för att boka om mitt flyg. Så... please.
Jag bakar chokladbollar till den hjälte som kan och vill.
Maila, smsa, ring, kommentera. VAD SOM!
Breaking up
En liten tanke till er som känner att ni har en relation att bryta upp ifrån.
Just do it.
Våga släpp den handen
som inte längre ger
Glöm rädslan och skulden
där behövs du inte mer
En tid var då
en annan stundar
Känn styrkan i dig själv
le när du blundar
Avslut hör till din historia
jag lovar:
Du behåller din gloria
The gift
Ååååååh. Jag blir så glad när människor i min närhet som verkligen verkligen förtjänar ett big break äntligen,
äntligen välsignas med det. Det här är vårt år. Precis som vi sa.
För övrigt har jag fått de märkligaste förnimmelserna. Som rör människor långt bak i det förflutna. Jag kan ju inte gärna ringa ett ragg jag hade som femtonåring och säga "Hej, jag får in att du har en hjärntumör". Märkligt.
Det är härligt
Det känns som min andliga utveckling har fått sig ett välkommet uppsving. Och livet som jag känner till det, genomgår en slags transformation. Plötsligt slår det mig som hagel i nacken att värderingar och drömmar loopat och plötsligt ser annorlunda ut. Både framtid och nutid. Jag vaknade och kände mig äldre. Jag har inte mycket över för ordet "mogna" för det låter så kräkpretentiöst. Emellertid är det precis vad som sker.
Kontraproduktiva energier lämnar mig sakta. Jag styr upp och styr om. Rensar. Frågar och reflekterar. Inleder en slags game show med alla demoner i mitt huvud där den som svarar rätt på vad som är viktigt, vinner lyckan.
Det är härligt.
Spring
Fyra lediga dagar har passerat och jag har vilat. Vilat. Och vilat. Jag kan inte för mitt liv begripa den ofattbara tröttheten som hänger över mig. Jag sover, motionerar och äter, allt enligt regelboken. Jag är de facto mer skötsam med min hälsa än jag någonsin varit. Ändå är allting ett dimmigt töcken två tredjedelar av dagen. Jag börjar bli trött på att vara trött, verkligen. Jag vill räcka till så mycket mer.
Men. Solen skiner. Temperaturen stiger. Våren är en tease. Det gör mig varm, och glad.
