Oförstående
Jag har klättrar på min stege och jag har helnat och framförallt har jag blivit en mästare på nuet. Jag kan se fram emot något utan att längta. Jag kan tänka på idag även om något trevligare väntar nästa dag. Jag lär mig att toppvinsten är här och nu. Hur det här hände, det vet jag inte. Men det är fint.
Däremot har min HUD blivit värre än någonsin. Det är nu över ett år sedan den slog ut i någonslags acneliknande tillstånd. Nu är det alltså så illa att jag verkligen skäms över- och aktivt tänker på den i varje möte. Att dofta gott, att klä upp sig, att känna sig fin.. allt fallerar när huden är katastof. Det känns inte som jag. Inte alls. Och eftersom den är det första som möter mig varje morgon drar den helt klart ner det fina i allt annat.
Jag vet att det är dags att gå till en hudläkare.
Jag ville bara ventilera.
Poltergeist
Det är full action i vår lägenhet. Tavlor ramlar från väggen och glassplitter yr. Korgarna i badrummet lever ett eget liv. En ljusstake vrider sig titt som tätt. Solo morrar och skäller på luftvarelser. Undrar lite uppspelt om det är jag själv, min egen ande som är orsaken. Det var i en stund av otämjd frustration tavlan med glas föll. RSPK, Recurrent Spontaneous Psychokinesis?
Kanske är jag nästa Uri Geller? Fast utan styrning.
Oavsett är jag lugnare nu.
Oavsett är jag lugnare nu.
Fokus: Kärlek.
En stilla undran
I lördags fick jag ett samtal på jobbet. En berusad, troligtvis alkoholiserad kvinna ringde. Hon verkade ensam och ville nog bara ha någon att småprata med. Hon frågade om jag hade jobbat på akuten. Jag sa nej. Hon fann det svaret konstigt. Va? Har du aldrig jobbat på akuten? Hon frågade om jag skulle kunna tänka mig vara sjuksköterska. Återigen sa jag nej, nu med ett litet fniss. Inte det? Hon lät lika häpen. Faktum är att jag har jobbat på akuten. Jag städade där en sommar i gymnasiet. Men sjuksköterska.. njet.
Hon frågade vad jag skulle bli när jag blir stor? Det vet jag inte, svarade jag och försökte krampaktigt låta obrydd och glättig. Även om jag fick bita mig i läppen för att inte låta skammen skölja över mig och förminska mig. Hur gammal är du då? Tjugosex. Det enda ögonblick någonsin i nutid, jag önskar jag hade kunnat pipa fram ett arton.
Hon frågade vad jag skulle bli när jag blir stor? Det vet jag inte, svarade jag och försökte krampaktigt låta obrydd och glättig. Även om jag fick bita mig i läppen för att inte låta skammen skölja över mig och förminska mig. Hur gammal är du då? Tjugosex. Det enda ögonblick någonsin i nutid, jag önskar jag hade kunnat pipa fram ett arton.
Tjugosex? Nämen herregud, du är ju bara ett barn. Håhåjaja. Sen berättade hon att hon skulle gå ut och köpa öl och avslutade samtalet. Klockan var 03.40 så var hon skulle köpa den vet jag inte.
Det finns glamouralkoholister som det kryllar av på allas vårt stureplan. Och så finns det bänkalkoholisterna som bebor olika delar av stan. Sen finns det väl något mittemellan som man inte ser så tydligt. Småbarnspappan som snortar kokain på dagiset toa, men inte mer. Missbruk som missbruk men det är ändå "de utslagna" som är karakteristiskt för ordet. Av någon anledning gillar jag trötta, nersupna människor. Det är svårt att förklara. Det är som att de bär på en slags känsla av ingenting. Gångerna är många då jag velat gå fram till ölgänget i parken och hänga. Ställa frågor. De verkar så krusidull-lösa. Enkla. Uppgivna men allierade i det och därför ändå stärkta.
Empati är inget jag kan stolstera med. Låt mig citera: "du & Hitler, bara förmögna att älska djur". Kan låta som ett skämt men inte utan en viss sanning. Djur kan få mig att gå sönder inombords, där är empatin plågsamt stark. Det gäller också tomma människor som ligger ner. Hopplösa, apatiska, trasiga människor med just ingentinget. Då, då vaknar empatin. När det kan tyckas vara för sent. Jag skulle vilja gå runt bland dessa och föreviga deras gripande historier i bokform. Sen finns det kanske fruar, barn och vänner som skulle skaka på huvudet och hävda att det är fel att ge dem ordet. För att allt de fick stå ut med innan är så mycket värre, en smärta som aldrig klingar av. Att det är rätt åt dem. Snyfthistorierna jag speglar upp är lögner ihopfantiserade av förljugenhet och långvarig illusorik stimulans. Men alla är ju offer - eller så är ingen det? Jag har läst så ohyggligt många biografier av sargade människor. Historierna upprepar sig, men det gemensamma är att de människorna står upp och lever ett till synes rikt, värdigt liv. Och jag känner inte den svallande empatin, ingen gråt i halsen, jag rycker på axlarna i ett omänskligt kallt "jaha".
Jag vill komma åt något annat. De som föll igenom och inte klev upp.
Just nu vill jag bara veta deras version.
Defense
Jag skrev inte föregående inlägg som bitter cyniker. Tvärtom. Jag tycker om att vända på tankar (och ord) som är självklara, tydliga och färdigbakade redan i treårsålder.
Är det min passion?
Ler.
Alis volat propriis
Sport och schlager ligger långt nere på min intresselista men visst hör jag ändå surret omkring mig. Alla verkar gilla åtminstone det ena. Och jag har inte ett dyft att flika in. Smyger smidigt iväg. Kanske vore det bra för mig med flera sådana fokus, att liksom dagen var gjord för en vunnen match. Ungefär samma effekt som solen verkar ha på större delen av befolkningen. Jag brukar lite krasst säga att kvasiintellektuella människor har lätt för att vara lyckliga. Slå mig gärna. Teorin må falla med att intellektet ju mer utvecklat det är bör kunna styra själv. Jag hävdar dock fortsättningsvis att bagaget gör resan.
En klok vän sa att fixering vid saker handlar om fokusförflyttning.
En annan klok vän responderade ivrigt att, nej, det heter passion. Att brinna.
Jag står.. kluven. Har själv aldrig brunnit för något med passion. Inget. Jag är bra på att ljuga och förskjuta fokus ändå, tack så mycket. För mig står missbruk och passion egentligen som synonymer. (Kåthet faller också inom ramen, men det är ju uppenbart biologiskt försvarbart).
Det handlar om begäret efter något större. Något mer.
Ljuset
Har varit ledig två dagar. Försökt lyfta mig ovan skit och vara här och nu, ansträngt mig för att älska och komma ur mitt skal. Vi drack ett par flarror rosé i parken i kvällssolen och invigde sommaren. Det finns något så fasansfullt fint i att se sin man ligga ner på en picknickfilt iklädd kostym. Kontrasten mellan jobb och prestige till frihet och kärlek.
Idag låg jag utslagen i timmar. Alltså helt kaputt. Vet inte varför, om det var solen och vinet. Jag gled med och sov istället för att kämpa emot. Och Kärlek kom hem med en påse middag från Melanders.
Efter maten låg vi hela lilla familjen i sängen en stund och då tänkte jag bara:
Jag har allt.
Lights will guide you home
Det har blivit bättre, jag har haft små stunder av härligt ljus. Om jag bara anstränger mig kan jag hitta mycket att bli varm och le åt. Men jag saknar att vara mitt urflippade jag. Ni minns säkert hur mycket jag föraktade människorna jag jobbade ihop med på mitt förra jobb. Det var skitsnack, oärlighet och orättvisa. Men. Där kunde jag vara mig själv, för där var jag så bekväm, så inkörd och där levde vi ihop tätt tätt två veckor i månaden. Alltså, man kunde alla. Visste hur de funkade. Morgonhumör, matvanor, kvällsrutiner, jobbupplägg, tempo etc. Det innebar att jag "umgicks" med människor dygnet runt och jag märkte idag när jag tittade på Big brother (ja, jag följer sådant förkastligt skit, en last jag har..) att det är någon sådan form av sjuklig och onaturlig vardag jag ändå saknar. Nu trillar väl himlen ner, för jag trodde aldrig jag skulle använda ordet sakna i samma mening som mitt gamla jobb. Och det är inte människorna, platsen eller jobbet jag saknar. Inte alls. Men upplägget. Jag levde det i så många år. Jag levde instängd med människor, tvungen att socialisera, i någon slags låtsasvärld.
Och faktum är att min dipp kom när jag slutade. Det måste vara en så otroligt mycket större påfrestning för psyket än jag någonsin anat, att ställa om.
Men nu när jag vet det (tack Big brother), kanske jag kan försöka hjälpa mig själv uppåt och framåt. Over and out.
A thousand beautiful things
Åkte tunnelbana idag, vilket nästan aldrig händer. (I vår familj är det taxi eller fötter som dominerar transportlogistiken). Så slank jag in på en liten kiosk vid hötorgsperrongen för att lösa ut en ny triss. Under mina fötter, på det skitiga betonggolvet stod det på ett nött klistermärke "plötsligt händer det". Just att märket var så nött förstörde hela budskapet, det signalerade liksom: här har hundratusentals människor stått och väntat på det där plötsliga, utan utlovad leverans.
Gick iväg för att skrapa, som att min position på jorden kunde få sifforna bakom den gråa mattan att ändras. Skrapade först [X vinsten] rutan som visade en häpnadsväckande tia. Sen: En miljon kronor. En miljon kronor..
Neäh.
Mitt ekonomiska liv förändrades inte där och då, även om en tunnelbaneperrong hade varit ett högst komiskt stället att vinna 10 millar på. Jag är ingen gambler så jag tänker sällan på pengar i överdimensionerade belopp men just nu hade jag ingenting annat i mina tankar så jag lät fantasin galoppera iväg. Vad skulle jag göra först? Av alla fantastiska möjligheter som plötsligt låg framför mig valde jag ändock att placera undan pengarna i någon säker fond. Hur jag än vände och vred på mina resonemang så hamnade jag där om och om igen.
Och det lustiga är att det sorgligt nog definierar mig så hårt som person. Att jag, när jag får något jag så gärna vill ha eller dyrt och heligt önskat mig så blir jag så rädd att tappa det så jag låser in det. Och det är ju inte att leva. Det är inte att vara i nuet. Det är att vara i rädsla som begränsar och förgör. Vill man vidareanalysera det så är det applicerbart på mer komplexa attribut som känslor och relationer. Och voila -där har vi ju mig.
Så trissvinst eller ej, jag blev en insikt rikare. Och istället för att gå och vänta på "plötsligt" så är det en god idé att öppna alla lås och bara leva. Här och nu.
Learning by loving
Jag omges av en kärlek som är så hänförande gudomligt stark så den borde resa vilken liggande människa som helst. Jag kanske inte har många människor nära i mitt liv men de jag har värderar mig till en grad som är intellektuellt sätt svår att ta på. Och inte alltid är jag mottaglig i hjärtat heller, men jag försöker och i stunder förstår jag och då lyfter jag. Idag är en sådan dag.
